För några veckor sedan var vi på ett dop. En händelse under själva dopgudstjänsten och efterföljande kommentarer har fått mig att fundera lite över det här med grupptryckets dynamik. I kyrkan. Kanske inte den plats som oftast diskuteras och debatteras när det handlar om grupptryck. Alltså Svenska Kyrkan, inte någon obskyr sekt som mer eller mindre är uppbyggd av grupptryck, det är en helt annan diskussion.
Vad som hände var att vid ett tillfälle när prästen sa att vi kunde sitta ner så var vi bara fyra stycken av kanske ett trettiotal som hörde det. Knoddarna, jag och en vuxen till som satt på samma rad som vi, satte oss ned. Resten förblev stående. Efter kanske ett par minuter sa prästen igen ”Ni får sätta er nu” och gjorde en gest med båda armarna och de andra satte sig.
En tid efter dopet fick vi kritik för att vi hade satt oss ner. Då, när prästen sa åt oss att sitta ner. Det är sällan roligt att få kritik, särskilt inte när man inte gjort något fel. Det sas att vi hade uppträtt respektlöst, eller något liknande. Jag blev faktiskt rätt arg över det. Skitförbannad, om vi ska prata ren svenska.
Jag är inte religiös men så pass gammalmodigt fostrad att jag ”uppför mig ordentligt” i kyrkan. Och trots att TV1:s Tro, hopp och kärlek gör vad de kan för att ge prästerna en mjukare framtoning så är jag ljusmilslångt ifrån att trotsa vad de säger under en gudstjänst. Jag är fortfarande i det där läget att jag inte kan ens tänka mig att till exempel ha knallrött nagellack i kyrkan.
Vi fyra var alltså de enda som hörde vad prästen sa, trots att vi inte satt närmast. Man kan också säga att vi var de enda som faktiskt lyssnade på och hörsammade prästen, den lilla handfull personer som inte pratade svenska har naturligtvis dispens.
Hur gör man i ett sånt här fall? Finns det någon kutym? Jag föll inte för grupptrycket – då hade jag ju rest mig igen. Hade jag gjort det hade jag visat prästen att jag hörde henne men struntade i vad hon sa. Hade det varit mera ”rätt”, att göra ”fel” som de flesta andra? Tyvärr var kyrkan alldeles för stor för att metoden teaterväsning skulle ha fungerat, så det var inget alternativ.
Njäe, det är liksom inte min grej – att göra fel för att alla andra gör det. Om vi ska hårddra hela frågan och ställa den på sin spets så är det så i väldigt många mobbningsfall. Folk står inte emot grupptrycket och på så sätt medverkar de i mobbningen. Ja, jag vet att det är ett långsökt exempel, men fundera lite på det.
När är det bra att vika sig för grupptrycket och göra lika galet/fel som alla andra? Så där på rak arm kan jag komma på ett exempel och det är om ALLA plötsligt kör mot färdriktningen. Då är det korkat att försöka köra åt rätt håll. I vilket fall som helst blir man inte långlivad. Ett positivt grupptryck tycker jag att vi upplever just nu med alla insamlingar till flyktingar. Det är säkert många som har blivit påverkade att hjälpa.
Hur skulle du ha gjort? Jag har rannsakat mig själv och vet att jag skulle ha gjort samma sak igen. Och jag tar ingen skit för det.
Lämna ett svar