Gästbloggare: Joanna Björkqvist
Idag har jag den äran att gästbloggas av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. I februari släpps hennes reportagebok ”Våra älskade orkade inte leva” där anhöriga öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv. En bok om ett tabubelagt ämne som säkert kan stötta andra i samma situation.
Eftersom jag själv intervjuar och skriver reportage var jag nyfiken på hur det är att intervjua någon man inte känner om ett så svårt ämne. Därför bad jag Joanna berätta om det. Varsågoda!
——————————————————————————————————————————–
Som journalist har jag intervjuat ett par statsministrar, ett stort antal popstjärnor och en och annan direktör. Men allra mest har jag ändå intervjuat det som brukar kallas vanliga människor. Människor som du och jag. Människor som varit med om något och har något att berätta. Vartenda möte, alldeles oavsett vem det handlat om, har varit både intressant och givande.
I min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, som släpps den 16 februari, intervjuar jag åtta personer som mist en nära anhörig genom självmord. Det har varit väldigt speciella intervjuer eftersom förutsättningarna varit ganska annorlunda jämfört med att vara nyhetsreporter på Sverige Television eller dagstidningsjournalist.
På SVT var det snabba klipp som gällde. Intervjun varade på sin höjd någon kvart och ett inslag var sällan över två minuter långt när det sändes. Dessutom var det deadline samma dag. Samma sak gäller i tidningsvärlden. Oftast gör man en eller två artiklar på en dag och nästa dag är det något annat på agendan.
Arbetet med reportageboken har varit tvärtom. Här har det funnits gott om tid att samtala och ingen av intervjuerna har varat under fyra timmar. Ibland faktiskt uppemot sex. Och sidorna i boken har blivit minst femton men ofta fler än så.
Vi, den intervjuade och jag, har tagit oss tid att tala om många detaljer för att ge en fyllig bild av det som hänt. Frågorna jag ställt har varit många och svaren jag fått väldigt öppna och generösa. Många gånger har jag rörts till tårar och samma sak har upprepats när jag suttit vid datorn och skrivit ner historierna efteråt. Det har varit fullständigt omöjligt att inte bli berörd av allt mina intervjupersoner gått igenom. Alla dessa upplevelser, tankar och känslor. De kommer nära.
Känslorna har varit det som genomsyrat berättelserna. De anhöriga har berättat hur det kändes i samma sekund som de fick veta att deras älskade tagit sitt liv, hur de gått vidare i sorgen och hur det känns när folk ställer frågor. De berättar också vilken hjälp de fått och hur de önskar att de bemötts.
De flesta jag intervjuat har jag träffat på ett ställe som betyder mycket för dem och det gav en extra dimension till deras berättelser. Det kändes väldigt rörande att få sitta på samma klippa som en älskad son brukade sitta på och det kändes som ett knytnävsslag i magen att besöka en annan älskad sons grav och se siffrorna på stenen. Så ung han var.
Eller när en dotter tände ett ljus för sin mamma i minneslunden. En mamma som tog sitt liv för två decennier sedan. Så mycket hon missat av sina barn.
Det är i nära möten med andra individer man själv växer som människa. Tårarna trillar, hjärtat bultar och perspektivet vidgas.
Men det känns ändå fint.
——————————————————————————————————————-
”Våra älskade orkade inte leva” och Joannas andra böcker finns bland annat på Adlibris och Bokus. Om du vill läsa mer av Joanna kan du titta in på hennes blogg Bokcirkelflickorna. Jorå, boknördar är vi.
Lämna ett svar