Ibland händer det. Att man lyckas göra det omöjliga. Antagligen lyckas man med det oftare än man vinner en högvinst. Jag gjorde det häromdagen.
I år blev det så att det var sambon som packade ner alla julsaker. De flesta i alla fall, man kanske inte ska begära att precis alla noteras och därmed blir packade. När jag kom hem och upptäckte detta sa jag att jag brukar lägga alla adventsstakar och adventsstjärnor, de saker man tar fram först, i ena kartongen och allt det andra julpyntet i den andra. Ingen viktig sak men det underlättar när allt ska fram nästa jul.
– Vadå? Alla tomtar och julgranspynt och julgransbelysning i EN kartong? Det är helt omöjligt, sa sambon. På ett ganska tjurigt och väldigt bestämt sätt. Och i och med det blev det livsviktigt att det faktiskt gick.
– Det går, jag brukar alltid göra så, svarade jag medan jag värjde mig mot tjurighet som bekant har en förmåga att smitta.
– ALLA tomtar, julgransmattan, julstrumporna och allt det i EN kartong?! Han stirrade på mig som om jag helt hade tappat det. Förståndet alltså.
– Ja.
– Alla? Stora tomten som brukar sitta … Här följde en uppräkning som inte behöver återges. Men blicken jag fick var helt övertygad om att jag blåljög.
För att göra en sur historia kort så gick det inte – allt fick inte plats.
Medan vårt julpynt ännu var i oskadat skick lyckades jag avbryta det frenetiska packningsförsöket innan det skulle övergå till packning à la mosning.
Dagen efter packade jag ner allt i lådan.
Det känns bra att ha lyckats göra det omöjliga. Men eftersom det här omöjliga var så lätt, tycker jag att andra omöjligheter borde vara lite mer, hmm … ska vi säga lättillgängliga.
Lämna ett svar