Det är roligt med ordspråk och talesätt, de är ofta som en liten historieberättelse i sig. Längst ner ser du några som jag har skrivit om tidigare.
I dag tänker jag på det Jantiska ”Eget beröm luktar illa”. Jag ska försöka göra lite PR för min barnbok och det är svårt. Den där jäkla Jante sitter insnörd i mina lockar och viftar med sitt slemmiga pekfinger: ”Nänänä, nu skryter du! Det är fult!” ylar han. Sen petar han sig i näsan och skickar iväg en snorkråka. Det lilla äcklet. Jag har försökt ta reda på bakgrunden till ”Eget beröm luktar illa” men jag hittar inget. Inte vid en ytligare sökning i alla fall.
Men. Boken då. Kluriga Klara kan själv. (Vik hädan Jante!) Den ser ut så här:
Så fint och skickligt illustrerad av Elina Höglander (som jobbar med nästa barnbok när tid finns).
Förutom några reportage och artiklar i tidningar (papperstidningar gubevars!) har några skrivit så här om den:
Annelie: Glömde berätta, lille Tristan vill helst att vi läser din bok flera gånger på raken, inte byta till nån annan som vi brukar göra. Mycket gott betyg vill jag lova!
Susannep (dagbarnvårdare): Jag läste den en gång, jag läste den två gånger, jag läste den TRE gånger. Inte för att den var svårläst. Utan barnen ville höra den gång på gång.
Hörni: Krönikören är personen jag är avundsjuk på. Hon jobbar som frilansande journalist och skriver så himlans bra, roliga, vassa, tänkvärda och finurliga inlägg och krönikor i sin blogg och har nu tillsammans med illustratören Elina Höglander gett ut en jättefin och rolig liten barnbok om en klurig tjej, Kluriga Klara kan själv.
Fina ord som gör mig stolt!
Tidigare skrivet om ordspråk: Egna ordspråk, Jag ser rött, Att sila mygg och svälja kameler, Den som väntar på något gott – FNYS!, Kärt barn har många namn.
Lämna ett svar