Reportage publicerat i Magasin Täby våren -12.

—————————————————————————————-

Ola Forssmed

Han roar oss på scenen – vi har sett honom ramla lite här och där. Privat lever han ett svenssonliv i Täby med barn, hund och kombibil. Vi har precis kunnat se honom i R.E.A på Hamburger Börs.

Det är strax efter lunchtid på Zanders Bageri & Café i Täby Centrum, rushen har lagt sig och det finns lediga bord. I kön står Ola Forssmed med sonen Ian i barnvagn.
– Ja, de ringde från dagis och sa att han var lite krasslig. Men det är ingen fara, säger Ola lugnt och beställer kaffe till sig och en kanelbulle till Ian.

Jag upptäcker fort att det är lätt att prata med Ola. Han är lättsam och rolig, men också allvarlig ibland, bjuder på sig själv hela tiden. En och annan som går förbi sneglar försynt på honom, på det där sättet som man gör när man inbillar sig att det inte märks. Det märks, kan jag berätta. Kanske känner de igen honom som Micki, gayfrisören i tv-långköraren ”Rederiet”, rollen som gjorde Ola känd för Sverige.

Ola har just avslutat årets R.E.A (Roligt.Elakt.Aktuellt) på Hamburger Börs. Showen gick för tolfte året och det var femte säsongen som Ola var med. I och med att han har jobbat kvällstid har han kunnat vara hemma ganska mycket med barnen.
– Jag har alltid försökt vara en närvarande pappa, det är till exempel alltid jag som lämnar och hämtar barnen. Och går ut med hunden, berättar Ola.
Som för alla småbarnsfamiljer är det förstås en hel del logistik som måste klaffa. Det var en av anledningarna till att familjen flyttade från radhuset i Byle i Täby kyrkby. Och oljudet.
– När vi köpte radhuset var det mest området vi föll för, det var lugnt och fint. Men ganska snart förvandlades det till en byggarbetsplats i och med alla nybyggen i Byle. Lastbilar dånade förbi hela dagarna, hur lugnt och skönt är det, säger Ola ironiskt och drar fingrarna genom håret till en platt snedbena.
Plötsligt ser han ut som en smörsångare från 30-talet.
En annan anledning var resorna in till stan.
– Ja men alltså, Roslagbanan går ju inte om det ligger ett löv på rälsen och mina knän pallar inte att stå ute i kylan och vänta, garvar Ola.
Så för ett år sen flyttade de till ett hus i Skarpäng i Täby.
– Det är faktiskt stor skillnad i tid att åka till och från Skarpäng, jämfört med Kyrkbyn. Större än vad man tror.

Ola är född i Växjö och uppväxt i östergötska Österbymo tillsammans med sin pappa. Hans mamma flyttade plötsligt ifrån dem när han var sex år.
– Pappa trodde antagligen att jag var mer bedrövad över det än jag var, säger Ola rättframt och snurrar några varv på snusdosan.
Sedan berättar han om när pappan tog med sig den lille Ola på en boxningsmatch.
– Antagligen ville han göra en grabbgrej. Men jag blev fullständigt förskräckt över hur boxarna slog på varandra och blodet sprutade! skrattar Ola, spärrar upp ögonen och viftar med armarna.
Ian tittar lugnt på och fortsätter förvandla bord och golv till något fågelbordsliknande.

I Österbymo ägnade man sig åt frikyrkor, fotboll eller musik. För Olas del blev det musik och han startade punkbandet ”Elvis armhålor”. Men så tog teaterintresset över och när han var 15 år flyttade han till Linköping. Själv. Där gick han i gymnasiet, en teaterskola, och bodde inackorderad hos Ingeborg, 92 år.
– Hon ville nog ha någon hos sig, om hon skulle dö. En gång trodde jag att hon hade dött, berättar Ola.
När han kom hem en dag tyckte han att allt var precis som på morgonen, alltså hade Ingeborg inte varit uppe. Och hennes dörr var låst.
– Så där stod jag, 15 år, och visste inte vad jag skulle göra. Det hördes inget från hennes rum. Skulle jag ta en stol och slå in dörren eller? Så kom jag på att jag kunde resa en stege utanför hennes fönster först och kika in. Och visst låg hon i sängen?
Mitt i Olas bryderier om han skulle våga slå sönder dörren kom Ingeborg hem och undrade vad han hade för sig. Just den dagen hade hon känt sig så pigg och åkt in till stan.
Olas agerande visar på både mod och mognad, tycker jag. Inte många 15-åringar hade handlat som han gjorde. Men när jag säger det, slår han ifrån sig.
– Vad skulle jag ha gjort då? Hon kunde ju ha legat där och varit död.

Ill: Elina Höglander, magicpen.dk

Efter Linköping blev det Stockholm och Calle Flygare teaterskola och 1996 slog Ola igenom i ”Rederiet”. Sedan dess har det blivit många farser och komedier, både på scen och på film.
– Jag hade turen att hitta ett scenspråk som blev efterfrågat – den akrobatiska komedin, säger Ola och drar återigen handen genom håret. Nu blev han en buspojke.
Redan i gymnastiken i skolan upptäckte Ola att han var extremt mjuk i kroppen och kunde konsten att ramla roligt.
– Det är otroligt roligt att spela komedi och fars. Jag är trygg i den typen av roller, jag förstår vad som efterfrågas och vad regissören menar.

Numera får Ola ofta frågor om att vara med i både det ena och det andra.
– Det är en så lyxig position att bli tillfrågad om olika saker. Varje gång någon ringer …, bara vetskapen att någon vet att jag finns! Och frågar mig! säger han lite förundrat.
Fingrarna i håret igen och buspojken blir en backslick från Stureplan. Nästan – han ser för snäll ut.
– Det som är logistiskt möjligt tackar jag ja till och det jag gör är huvudprojekt för stunden.
På frågan om vad som är roligast att spela kommer svaret tveklöst:
– R.E.A! Det var som en dröm att komma till R.E.A! Tjusningen är att varje föreställning är unik. Det är som att dansa på kanten till katastrof! utbrister han och skiner upp. Han tar en klunk kaffe, föser ihop lite av Ians bullgegg och fortsätter:
– Allt går så snabbt, man måste vara på tårna hela tiden. Risken för black-out är enorm! Haha! Safe is boring!

Ola förklarar att R.E.A-gänget, som i år förutom han själv bestod av Anders Lundin, Sussie Eriksson och Anna Carlsson, har fyra publikrepetitioner innan premiären, där man helt enkelt testar om materialet är roligt. Det är mängder av material som tas bort eller ändras. Och så kan de ju lägga till något baserat på en aktuell händelse.

Hur blir en sketch till då?
– Ett sätt är att vi träffas allihopa, någon säger ett aktuellt ämne och så spånar vi fritt, bara säger det som vi kommer att tänka på. Anders skriver ner allt och sen testar vi, förkortar, skriver om. Vi tittar på bilder på dem vi parodierar, lyssnar på deras sätt att prata, ser hur de rör sig – vi vill förstås vara så porträttlika som möjligt.
Jo, titta på bilden av Ola som Eric Amarillo bara – visst är de lika!

Foto R.E.A: Stephan Ahldén

Ola knäpper fast Ian i vagnen och vi går mot parkeringshuset. Jag undrar vad han ska göra nu när R.E.A är slut.
– Nu är det två veckor semester, säger Ola belåtet. Sen blir det Göteborg och börja repa pjäsen ”Ladykillers” som ska spelas under sommaren. Lycka att få spela med Claes Malmberg! Vi har hängt mycket, vi trivs med varandra, skrattar åt samma saker.

Visst skulle det vara roligt att vara den berömda flugan på väggen och vara med när de repar, oj vad många goda garv det måste bli då. För det är roligt att umgås med Ola.

Kort om Ola Forssmed

Ålder: 38 år.
Familj: Sambo med Martina Beer, dottern Thea 6 år, sonen Ian 1,5 år, hunden Iggy Pop.
Bor: Skarpäng i Täby.
Favoritställen i Täby: Ähum … inga speciella. Äsch, ljug och hitta på något!
Aktuell med: Har just avslutat R.E.A på Hamburger Börs, Ladykillers på Gunnebo Slott i Göteborg.
Urval produktioner: Frisören Micki i Rederiet 1995-2002, LasseMajas detektivbyrå 2008, Göta Kanal 2 2006, LasseMajas detektivbyrå (TV-serie) 2006, Jönssonligan spelar högt 2000, Den stora premiären 2007, där han fick Guldmasken för sin roll som Groucho Marx, Fyra bröllop och ett bad 2008, The Producers – Det våras för Hitler 2008, Viva La Greta 2011, R.E.A.
Förebilder: Monty Python, Peter Sellers.
Läser: Gärna biografier.
Dröm kvar: Spela konferencieren i ”Cabaret”.