En liten flickas julafton på 70-talet
Jag är stolt över min nya finklänning, fast den inte är speciellt skön att ha på, den stramar över ryggen. Och kalasbyxorna kliar och korvar sig, men det skulle jag aldrig erkänna. Vi har tittat på Kalle Anka och sedan ätit middag, jättelänge. Det är nästan så att jag mår illa. Men nu när vi äntligen har ätit dopp i grytan och julskinka, då måste det väl snart vara dags? Åh nej, det kommer lutfisk också. Äcklig vit dallrig fisk med tjock vit sås och potatis. Jag orkar inte mera. Bara det inte blir Jansson också. Morbror Lasse säger alltid saker som ”Va fan morsan, har du bjudit hela Edsviken på käk?” för mormor lagar jämt så mycket mat.
.JPG)
Nu kliar det i hela kroppen, jag kan bara inte sitta stilla längre. Är det inte dags för julklapparna snart?
Mamma och mormor slamrar i köket, pappa, farfar, morfar och mina två morbröder sitter i vardagsrummet och pratar och skrattar. Morbror Tobbe rosslar och svär och andas sin astmamedicin hela tiden. Morfar och farfar käbblar om något. Alla är bullriga och glada. Det luktar matos, hyacinter, stearinljus och cigarettrök. Jag, min storasyster och min kusin springer mest omkring och undrar vad vi ska få i julklapp, om vi ska få just det som vi önskat oss mest den här julen. Det är lite konstigt med min kusin, för han har ingen mamma, utan bor hemma hos mormor, fast det är hans farmor. Mamman är inte död, men de vuxna vill inte berätta vad som har hänt. För det mesta tycker vi synd om honom som inte har någon mamma.
Mamma säger att pappa, morfar och vi barn ska ta en promenad medan hon och mormor plockar undan och diskar. Ja! Då kan vi åka spark. Jo, snälla pappa, vi kan väl åka spark? Det är kallt och mörkt ute och massor med snö. Min ärvda finkappa har blivit lite för trång och jag fryser om benen. Men det är ändå kul att åka spark. Det är bara vi ute, alla andra är nog hemma hos sig och öppnar sina julklappar nu. Vi turas om att åka på sparken och försöker skjutsa varandra, men det är svårt och tungt. Bäst är det när pappa kör och jag får sitta.
När vi kommer tillbaka är knäna stelfrusna och det biter i kinderna och näsan. Inne är det varmt och nu luktar det kaffe istället för mat. Nu måste det väl ändå vara dags för julklapparna? Ja! Det är det, för nu ska morbror Lasse åka till kiosken och köpa tidningen. De vuxna tror att vi inte förstår att det alltid har varit någon av dem som klätt ut sig till tomte. Men vi vet ju att det är den som måste åka till kiosken och köpa tidningen eller cigaretter som är tomte. När jag var liten, så där en två år, var jag rädd för tomten, men nu vet jag ju vem det är.
Det där måste vara till mig! Nej, det var till storasyster. Det där då? Inte det heller! Ska inte jag få något stort paket? Jo, det där är till mig! Har hon fått flera? Jag säger till mamma att storasyster har fått flera paket än jag, det är inte rättvist. Mamma säger att vi har fått för lika mycket pengar. Fast jag tror att kusin alltid får för mera. Men det säger jag inte eftersom han inte har någon mamma.
Glad, trött och lite illamående ligger jag på soffan och tänker på allt jag har fått. Soffans noppriga tyg är strävt mot min kind. De vuxnas röster försvinner mer och mer.
Några timmar senare blir rösterna starkare igen, men det är en vass, stickig lukt som lyckas väcka mig. Janssons frestelse. Jag orkar bara inte äta mer mat. Om jag ligger stilla och blundar kanske jag slipper.
Än idag har jag svårt med lukten av Janssons frestelse.
Lämna ett svar