”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” är ett våra mer allmänt kända ordspråk. Enligt min mening är det ett ovanligt korkat sådant. Det sägs dessutom oftast med ett besserwisser-tonfall i stil med vad-var-det-jag-sa-uttalet. Jamen vad är det här för nonsens egentligen? Vem vill vänta på något gott jättelänge? Det är bergis någon idiot som aldrig kom i tid och aldrig lyckades hålla några tidplaner som har hittat på det.
Tänk att du till exempel väntar på en löneförhöjning som aldrig kommer. Så, efter tre år eller så, får du till slut 274 kronor i månaden. Är du jättenöjd och glad då och utbrister lyckligt: ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!”? Nä, skulle inte tro det.
Eller när jag bakar kanelbullar, vill jag då hellre vänta två veckor med att smaka en eftersom: ”Den som väntar på…”. Det existerar inte. Jag vill helst ha en direkt från plåten, medan den fortfarande är varm och smälter i munnen. Självklart. Jag är väl ingen självplågare heller.
Långt före jul planterade jag ett antal amaryllislökar, i rätt tid för att de skulle blomma till jul. Alla de röda blommade snällt och bedårande, men inte de andra. De blommar nu, utom en som fortfarande är i knopp. (Gissa vad den väser åt mig när jag vattnar den?) Och visst är de helt ljuvliga och naturligtvis är jag lycklig över att de överhuvudtaget blommar, men självklart hade jag varit gladare om de hade blommat när de skulle. Krukor med en stor fnasig lök i är inte så himla majestätiska att man gärna vill julpynta med dem.
Ser du den tunna röda linjen ytterst på kronbladen?
Nä, ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” är ett hurtigt klämkäckt ordspråk för dem som behöver en ursäkt. Eller inte har något smartare att kläcka ur sig. Ungefär som de som börjar yla ”Morgonstund har guld i mund” – man kan höra knätofsarna när de studsar mot varandra och framkallar irriterande små gnisselljud – när de ringer och väcker en klockan 7.30 en lördagsmorgon. De borde lagföras.
Lämna ett svar