I helgen var barnen och jag och handlade.
”Åh mamma, rosa iPhone, kolla!” utropar Krusidullan och börjar studsa upp och ner. ”Kaaaan inte jag få en, snälla mamma?” Tonen är ljuvare än ljuvast och ögonen alldeles runda och, på något konstigt vis, helt oskyldiga.
”Då vill jag också ha en!” kommer det snabbt från Kloker. ”Wow! Det finns blå, snälla mamma kaaaan jag få en blå?” Han går iväg mot alla iPhones och plockar andäktigt upp en blå.
”Okej”, säger jag, ”ta varsin”. Är man på shoppinghumör så är man. Visst är det på sin plats med lite gloriavarning? Jag menar – hur snäll får man vara?
Och eftersom Kloker är en slug rackare så passar han på:
”Snälla gulliga mamma, kan jag inte få en dator också?”
Vissa tonfall och tefatsögon är väldigt svåra att motstå. Faktiskt.
”Jaja, okej, vi tar en dator också”, svarar jag. Krusidullan säger inget. Hon befinner sig i sjunde himlen dit inga master når, med sin efterlängtade rosa iPhone.
När vi kommer hem kastar sig Kloker in och ropar lyckligt till den just hemkomne, lätt utmattade, golfande fadern:
”Jag har fått en iPhone!”
”Jag med!” körar Krusidullan. ”En rosa!”
Fadern, som antagligen i anden var kvar i det perfekta utslaget på 11:e hålet eller något sånt, bleknar betydligt och liknar mjöl. Och nu snackar vi inte om något nyttigt fullkornsmjöl utan hederligt vitt vetemjöl.
”Och en dator!” hojar Kloker.
Här känner jag att det är bäst att ingripa för att förhindra hjärtattack och dylika irriterande chockrelaterade åkommor.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Suddgummin är ju alltid bra att ha.
Lämna ett svar