Nu har vi haft vår adoptivhund Millie i snart tre veckor. Från att ha varit all over the place har hon lugnat ner sig och vi börjar komma in i våra rutiner. Millie är en tuff hund, verkar inte ha blivit slagen, är inte rädd för något, vad vi har märkt hittills. Det enda vi vet är hon blev räddad från ett dog pound på Irland och tagen till ett rescue av Hundar utan hem. Sen fick hon bo hos en jourfamilj tills det var dags att börja den långa resan till Sverige.
Hon har gått upp i vikt, älskar att leka i snön och att ligga nära oss och gosa. Visst har vi mycket att jobba med. Till exempel så måste man inte skälla på allt som rör sig utanför. Inte heller när man åker bil, vilket vi gör två gånger om dagen när vi skjutsar och hämtar lillmatte i stallet.
Vi tränar varje dag. Först promenad så att hon får springa av sig, sedan inkallning, vänta, gå fint och liknande en stund. Oftast går det bra – är man en godissugen hund så är man. Men idag vet jag inte vad som hände. En partiell dövhet slog till.
Annars har hon varit flitig idag. Hon har hunnit med att ligga på mina kuddar, vilket hon inte får (trots att hon är väldigt gosig så uppskattar inte jag att få hundhår i halsen när jag sover), hämtat lillmattes fjärrkontroll, smugglat in en frusen bajskorv efter förmiddagspromenaden (om du undrar så smälter frusna bajskorvar hyfsat fort när man förvarar dem i munnen. När jag väl fick ut den hade den börjat tina – sååå ickemysigt), slagit ner en fönsterlampa, självklart i glas som inte höll, och på ren trots lagt sig i soffan. Allt detta före klockan 12.
Det här med att jobba hemifrån – vi kan väl enas om att vissa dagar blir det mindre gjort.
Lämna ett svar