Jag har varit på tre olika biblioteks sagostunder den sista tiden och läst bland annat Kluriga klara kan själv.
På det första biblioteket satt ett stort dagisgäng tillsammans med några fröknar (jag vet, det heter förskola och pedagoger) i en u-formad soffa. Jag satt mitt emot på en stol. Så fort något barn försökte säga något hyssjade en fröken. Det blev alltså ingen kontakt, ingen kommunikation. Det hela var lite stelt, kan man säga.
På nästa bibliotek fick jag välja själv. Jag valde golvet framför stolarna i biosittning och samlade barnen runt mig. Några småsyskon kravlade runt med lika kravlande föräldrar bakom, som försökte viska ”Nej Astrid, inte dra i boken!”. Du vet sån där typisk föräldraviskning som inte alls är någon viskning utan går genom blyväggar alldeles smärtfritt. Det var smålivat och mysigt och barnen ville höra saga efter saga.
Det tredje biblioteket är nybyggt. Fräscht och färgglatt med en speciell bokläsningshörna med sittkuddar i olika nivåer.
Bibliotekarien som brukar hålla i sagostunderna sa till barnen:
”Idag är det inte jag som läser, det är den här tanten som ska läsa!”
Och nu vet jag precis hur Ferdinands mamma kände sig. Tant? Who – me? Det var det fräckaste! Jag har aldrig tänkt på mig själv som tant. Smått indignerad – är det ett tantord? – i så fall ändrar jag till stött (nej, det låter tantigt det också!), jag ändrar till … äh, jag skiter i den här meningen.
Nu blev det lite livat i alla fall. Barn runtom på alla håll och kanter med fröknar som tillät dem att komma med infall. Precis som det ska vara, tycker jag. Det är helt okej att bli avbruten mitt i texten av en treåring som vill berätta att hon har gjort precis samma sak som Klara, eller den lille killen som sa att han aldrig klär på sig själv som Klara gör – det gör hans pappa.
Nu är det ju så med barn att hemtamhet står i direkt korrelation med antalet ord. Och ordens volym.
”Jag är törstig!”
”Jag måste kolla om min mamma är här!”
”Den där boken (vrider boken ur min hand och pekar på baksidan) har jag läst!”
”Får jag känna på din ring?”
Den lille som satt på min högra sida blev till slut så hemtam att han satt och fyndade. Dessvärre kom alla fynden från hans näsa. Och så liksom råkade han dra fingret längs min ärm, så att fingret blev fit for fight att göra nya fynd.
Ja ja. En yrkesprövning att lägga till erfarenhetsbanken.
Nu vet jag hur sagotanter har det.
Lämna ett svar