Vi ser henne med jämna mellanrum i teve och på olika scener runt om i landet. Hon är cool, giftig, rolig och lugn. Hon har fått flera prestigefyllda priser bland annat Karamellodiktstipendiet, blivit utsedd till Bästa kvinnliga komiker och skrivit boken ”Jag vägrar dö nyfiken”.
Det är morgon på Bromma flygplats och planet från Trollhättan har just landat. Strax kommer Babben Larsson gående, med rullväskan bakom sig. Jag tänker att nu slipper i alla fall jag dö nyfiken på hur Babben är lite mera privat.
Vi slår oss ner på fiket, Babben med en cappuccino och en banan. Hon tar fram sminkväskan och börjar lugnt sminka sig.
– Prata du, fota går också bra, jag har varit med om värre, säger hon på sitt speciella sätt och lägger på ögonskugga.
Folk runt omkring sneglar, fast de försöker se nonchalant ointresserade ut. De misslyckas, kan jag berätta.
– Jag gör en full scenmake-up på mellan 15 och 18 minuter. Och då ingår omklädning också, berättar hon med läppglanset i högsta hugg.
Så mycket mer avslappnad och opretentiös går det inte att bli.
När man har hela landet som arbetsplats blir det förstås mycket resor. Det är många föreläsningar och företagsgig – Babben är en mycket efterfrågad artist. Men eftersom hon har varit utbränd tar hon det lite lugnt, vilket är svårt att tro när man ser hennes spelplan.
– Fast jag säger faktiskt nej till ungefär två förfrågningar om dagen, skrattar hon gott med precis det där skrattet vi har hört på teve.
På frågan om hur hon väljer, vilka jobb hon tackar nej till blir svaret:
– Det är först till kvarn som gäller. Har jag tid så tackar jag ja.
Men erfarenheten har lärt henne att de som börjar pruta och diskutera priset ibland har en undermålig utrustning vilket går ut över kvaliteten på hennes arbete.
– Ofta har de haft till exempel en dålig ljudanläggning så att de längst bak inte hör mig. Och det är inte kul, säger hon och tar den sista tuggan av bananen.
Babben brinner för träd och är engagerad i Vi-skogen, en organisation som planterar träd i Afrika.
– Dom är ju dumma i huvudet dom som håller på och förgiftar träd inne i stan, det är helt vansinnigt. Vi måste ha träd, jorden måste ha träd, klimatet, människorna – alla är vi beroende av träd.
Babben vill gärna se träd utanför sina fönster. Innan hon skilde sig, bodde hon i lummiga Duvbo.
– Jag vill gärna flytta dit igen, men inte själv, det är för mycket jobb. Jag letade efter en lägenhet i Sumpan, men det finns inte så många större lägenheter där. Så nu bor jag ofrivilligt i Solna. Men väldigt nära gränsen till Sumpan, lägger hon till med glimten i ögat.
Nyfikenheten på Afrika och kärleken till träd har resulterat i två resor till bland annat Kenya och Tanzania. Engagerat berättar hon om de enorma flyktinglägren i Östafrika, där ibland hundratusentals människor trängs på liten yta. Familjerna är ofta stora och många har också en get med sig.
– De får ett tält, ris och vatten men inget att elda med och inget foder åt sina getter. Alltså går alla ut och hugger ner vegetationen. Det måste de ju, utbrister hon med eftertryck.
Ju fler de blir i flyktinglägren och ju längre tiden går, desto längre måste de gå för att hitta ved och foder. Men ingen återplantering görs. Varje flyktingläger blir alltså en lokal ekologisk katastrof.
När hon var i Kenya första gången passade hon på undersöka hur det var med ståuppen där. Vad är kul i Afrika liksom? Reseagenten ordnade så att hon fick träffa en lokal stjärna. Är man nyfiken så är man. De fikade och pratade och han sa:
– You’re funny. Come to the studio tomorrow!
Det hela ledde till att Babben fick en roll i en kenyansk sitcom som heter ”Vioja Mahakamani”. Varje avsnitt är en rättegång och serien har gått en gång i veckan i hela 29 år.
– Om man säger ja vid fel eller rätt tillfälle händer det saker, säger Babben leende.
I somras blev inspelningen av. På kenyanskt vis. Det betyder att det utlovade manuset aldrig kom, antagligen existerade det inte och att repetitionen var avklarad på trekvart. Dessutom insjuknade Babben i en kraftig magsjuka och svimmade på hotellrummet kvällen innan inspelningen och var alltså inte i toppform.
– Det var nyttigt att se en annan produktionsmiljö än den vi är vana vid i Sverige. I Kenya är replokalen ett plåtskjul och varje dag måste man börja med att damma av alla möbler eftersom allt täcks av brunt damm. På ena sidan om studion ligger en bilverkstad, på andra sidan en hög med stilla brinnande sopor. Mysig atmosfär! Äter gör man under ett tak utanför. Alla äter ur samma fat och skålar, man tar en klick gröt och rullar i händerna.
Babben gestikulerar och visar med händerna och lägger till:
– Och nu snackar vi om den statliga kenyanska teven, som ändå gör högkvalitativa program.
Det var meningen att Babben skulle spela en svensk sexturist, men man backade på det. Istället fick hon spela holländsk turist som var misstänkt för bedrägeri.
– Det var i princip det enda jag fick reda på innan. Jag frågade om kläder och de svarade: ”Det ser bra ut det du har, ta det och ryggsäcken imorgon”, skrattar Babben.
Improvisation i den högre skalan alltså.
Jag frågar om det inte var svårt, på engelska dessutom.
– De här skådespelarna är så vana vid att improvisera, så de fattar genast vad de andra menar, plockar upp tråden och spinner vidare.
Det blev två avsnitt men Babben har fortfarande inte sett dem.
– De har lovat att skicka en skiva, men … Och inte skulle jag få betalt heller. Det verkar som om de tycker att en ”mzungo” som jag (swahili, ungefär: en vit person) inte behöver få gage.
Imponerad undrar jag om hon kan mera swahili. Svaret blir nekande men hon lägger till på sitt typiska sätt (kan man kalla det Babbianska?):
– Fast jag kan ragga på swahili, alltid bra att kunna liksom!
Och hon fick betalt – efter visst argumenterande.
På väg till bilen säger jag att hon verkar vara så chosefri, att svinfarmardottern med båda fötterna i myllan inte har försvunnit i och med berömmelse och kändisskap. Hon instämmer och bjuder på en liten men rackarns träffsäker improvisation av Björn Ranelid.
Nej, Babben gillar inte märkvärdiga människor med stora egon. Hon är den som gärna stryker kollegornas kläder bakom scenen när hon har tid över. Hon är inte bara rolig – utan praktisk och snäll också.
Kort om Babben Larsson
Ålder: 55 år.
Familj: 19-årig dotter, särbo och hundarna Socker och Tårtan.
Bor: I Solna nära Sundbyberg.
Karriär: Teater, ståupp, skriva manus, regissera, föreläsa, jazzsång, teveproduktioner, författare, programledare. För att nämna några.
Dricker: Vatten, Cola light och max fem öl per år.
Läser: En bok i veckan mest blandad skönlitteratur och biografier.
Förebilder: Berta i ”2 ½ män”, Bette Midler, Rolf Harris, Danny Kaye.
Är dålig på: Ta hand om sig själv.
Oväntat: Var med i Bokcirkeln i P1 i våras. Kulturpoäng!
Drömmar kvar: Spela in en skiva med 2:nd Edition och se mer av Afrika.
Några citat:
- Jag växte upp på en svinfarm på Gotland. Sen började jag på scenskolan i Stockholm. Och jag märkte fan ingen skillnad.
- Att föda barn är som att skita ut en soffgrupp.
- Män är som blandfärs, hälften nöt och hälften svin.
—————————————————————————————-
Foto: © Annelie Esséus, esseus.se
Det här reportaget var publicerat i en lokaltidning i november -11. Det är något redigerat.
Lämna ett svar