Den gamla vännen har smugit sig fram, så pass långsamt att jag först inte märkte något. Väldigt försynt, millimeter för millimeter, har min gamla följeslagare visat sig. Och det är klart att det tar en stund då innan återseendet är ett faktum, att jag inser att vännen faktiskt är tillbaka.
När jag äntligen förstod det blev jag väldigt glad. Samtidigt förvånad – det var ju så länge sen att jag vant mig vid att inte ha vännen i min omedelbara närhet längre – endast minnet. När jag tänker efter så är det faktiskt nästan 10 år sedan. Jag har anpassat mitt liv utan vännen. Visst har jag känt saknad men ärligt talat inte tillräckligt mycket för att göra något åt det. Mina nära och kära har ibland lite försynt sagt att det nog är upp till mig att ta första steget, men jag har prioriterat annorlunda.
Jag hoppas att vännen blir tydligare och fördjupar sin närvaro men jag är beredd på att det kanske inte blir så.
Den lede fi har nämligen ramlat in efter ledigheten, högljutt och krävande. Min kära vän och den lede fi går inte ihop. Inte alls. Ingen idé att försöka medla. De kan helt enkelt inte samsas.
Varför är det så här?
När midjan kommer tillbaka kommer också begäret, kravet och vrålar: Ostbågar!!! Choklad!!!
Lämna ett svar