Älskade barn
Morgontjat
skynda! bråttom!
Duggregnsgnäll
i novembermörkret
Dagisljuset tröstar
barnen
Fuktvarm buss
stress möten
Göder
det dåliga samvetet
Spontankram
i dörren
Vackraste blå ögon
där glädjen glimrar
Som en smekning
för själen
Varma lena kroppar
nära
nära
i bomullshavet
Behöver mig
Utan dem
är jag inget
Taggtrådssvart
i magen
Olycka
Cancer
Våldtäkt
Vapen
Oron äter mig
© Krönikören
Vilken fin dikt! Den värmde i novembermörkret!
Kram! Majsan
Vackert!
Men inte oroa sig i förväg……..
Kram
Vad fint. Jag känner igen de blandade känslorna av kärlek och oro.
En glimt av verkligheten mitt i livspusslet.
Du är en ordkonstnär.
Vad ord är viktiga.
Det är inte antalet ord som har betydelse utan innebörden…
Det var en fin dikt.
Sv. japp, här har det gått undan ska du tro. Allt på halva tiden ;D
Usch för ångest och oro, det känner jag av rätt mycket på den här årstiden. Hade det ändå varit relevant. 🙁
Sån oro tror jag alla vi föräldrar går och bär på, men hoppas de positiva känslorna tar över!
Vad fin, och hemsk, och fin. Kram.
Man ska inte oroa sig men hur lätt är det att sluta med det?
Jätte fin dikt!
Kram på dig!
Att oroa sig förändrar inte saker … så därför brukar jag säga att jag ”förbereder” mig 🙂
Allvarligt men vackert!
Morrn!
Länken du gav hos Curlingmamman fungerar inte…….
Lycka till med dagens jobb!
Kram
Oro är jobbigt… Men den finns ju där likafullt många gånger.
Fint! De kommer på köpte de där känslorna av oro. När man fått nåt sånt fantastiskt som barn, har man också mkt att kunna mista.Choklad lindrar annars oro… om du undrar.
Ordpoesi, gillar´t ?
Tack & ha en finfin dag!
Lämna ett svar