Det verkar gå någon sorts trevlighetsvåg i butikerna. Eller, det som ska verka trevligt i alla fall.

Flera gånger de senaste veckorna har personal, även i vanliga mataffärer, sagt:

– Hej och välkommen!

Och när jag har betalat har de sagt:

– Ha en fin kväll! eller något liknande.

Det här är ju förstås väldigt trevligt. För det mesta.

Men alla de som inte lyfter blicken från sin rödskimrande läsare, ser ut som om de fått både midsommar-, jul- och nyårshelgerna på sitt schema, blivit dumpade, utslängda från sitt boende samt har en begynnande magsjuka – de behöver inte låtsas (men om allt ovan inte har hänt bör de tänka på att byta jobb). Jag pratar om dem som ser sura ut och inte ens tittar på mig medan de mumlar:

– hejåvälkommen.

Och en stund senare:

– haenfinkväll.

Troligtvis är jag inte välkommen, för om det inte var några kunder i butiken kunde han kanske slappa på muggen en stund. Och uppriktigt sagt skiter han eller hon i hur min kväll blir.

Jag har full förståelse för att det inte alltid är så roligt att sitta i en kassa och försöka komma ihåg om gurka är 278 eller 287. Och den där runda saken, är det en kålrot eller en rotselleri? 394 eller 325? Sånt kan göra vem som helst lätt deprimerad.

Säg då hellre ingenting. Det är okej. Men bespara mig de tomma orden. De skorrar så falskt.