I lördags var Krusidullan och jag på Sweden International Horse Show som gick av stapeln i Friends Arena för första gången. Vi har tidigare varit i Globen på detta evenemang, det kan man läsa om bland annat här: Optimism på höga höjder. Jag var rätt säker på att vi inte skulle behöva ha kontakt med molnen den här gången, men folk har sagt att det är så attans brant där inne, så jag var inte helt säker.

Platserna var mer än helt okej, så jag behövde inte få ett technodunkhjärta. Showen på galaföreställningskvällen var jättebra. Speakrarna (det blir ett väldigt konstigt ord på svenska det där) skötte sig utmärkt. Roligt att se Peder Fredricson rida hem en vinst, jäklar vad han gasade.

Men Friends Arena är väldigt unfriendly. Utifrån ser det nog så läckert ut – inuti kunde det vara ett gammalt, slitet ställe som ingen bryr sig om.

På toaletterna, jodå vi hann besöka flera, det gör man om man har en Krusidulla med sig, låg det papper och skräp i mängder på golven, det fanns inga pappershanddukar och kön till den enda handtorken var rejäl, tvättställen lortiga. Tvål? Hahaha, du är rolig du.

Matställena bestod av likadana snabbmatställen med exakt samma utbud och kravallstaket i serpentinform framför. När man hade hasat sig igenom ett gäng bågar kom man till en värmehylla där färdigförpackade hamburgare låg och puttrade. Men var fanns de vegetariska wrapsen och varmkorven som Krusidullan skulle ha? Hjälpsamma medkunder berättade att man skulle skrika på en tjej som stod en bit in i köket. Tjejen hade sina två celler riktade ut i det betonggrå men reagerade till slut när jag hojtade så att stämbanden kallade till akutmöte för att utlysa generalstrejk. Hon slängde ner ett bröd och en korv bredvid i en Sibyllaask och ställde framför mig. Jag, som började bli lite härsken vid det här laget, antagligen ungefär som de äldsta hamburgarna i hyllorna, bad att få korven I brödet, inte bredvid. Jag såg hur hennes lediga hjärncell kämpade med att klura ut vad den ytterst krävande kunden kunde mena.

Wrapsen var slut. På den enda smörgåsen var det skinka. Okej, som vegetarian borde jag vara van. En påse M till middag. Med Ramlösa till, det enda vattenaktiga som ingick i det minimala utbudet.

Efter att man passerat hela raden av kassor där kassörerna skrek NÄSTA! så eventuella vaxproppar flög in i hjärnan fanns en disk som inte sett en trasa sen stället öppnades. Där fick man själv ta ketchup, senap och läsk. Ketchupmaskinen var inställd på ALLT eller inget. Här fanns det risk att man fick med sig hela maskinen efter att man tryckt på knappen. Ketchup blir ju så bra klister. Rött och fint.

Det fanns ett snabbmatställe till, likadant, förutom att man kunde få en dagens varmrätt där. I plast. Det stället kallades Restaurang. Jojo. Vi hittade i alla fall inget annat ställe som kunde kallas så.

Jag kan fortsätta denna deprimerande och ovänskapliga litania ett tag till, till exempel genom att berätta hur mycket de tar betalt för en varmkorv bredvid bröd eller hur man lyckas få tag i en mazarin som inte finns. Men jag ska inte trötta ut er med det. Jag tror att budskapet, att gråbetongbunkern Friends Arena inte alls platsar som det flaggskepp som det framställs som, har gått hem.

Tur att showen var så bra. Det franska Garde Républicaine, som hade en show med hästar och motorcyklar tillsammans, var otroligt bra och fick stående ovationer.

Men Friends Arena – nja, ett ställe som får Globen att verka fint och bra och med varierat utbud – det är inte mycket att hänga i julgranen, hur snäll och friendly man än vill vara. Om det blir någon nästa gång blir det att ta med matsäck och sätta sig på betonggolvet vid toaletterna och mysa.