Att jag gillar måndagar borde inte vara en överraskning för någon. En av anledningarna är tystnaden. Efter helgens livligheter med barnen hemma och allt som ska göras så njuter jag av tystnaden.

Självklart är det mysigt att tillbringa tid med familjen, jag menar inte så. Men öronen, öronen. Ymf. De knollrar ihop sig.

Ja, vi har ett öronbarn. Enligt min hemmasnickrade definition är ett öronbarn ett barn som alltid hörs. Hela tiden. Konstant. Som nöter på sin omgivnings öron. Nog för att Krusidullan så gott som alltid är glad och positivt inställd till det allra mesta – men munnen går hela tiden, precis som kroppen. Om hon inte pratar så sjunger hon. Eller nynnar. Eller bara låter.

Ibland går det så långt att sambon och jag nästan slåss om vem som ska få åka och handla mat. Bara för att öronen ska få lite välbehövlig luftning. Då förstår du va?

Numera vill den lilla pratmaskinen att vi ska vara med när hon duschar. Alltså bara sitta i badrummet. Och lyssna på den aldrig sinande svadan, förstås.

– Pappa, pappa! Kan du komma upp till mig? (Pappa brukar vara lite mer lättflörtad än mamma.)
– Varför det? undrade farsfiguren som just sjunkit ner i fåtöljen och såg så där lagom energibefriad ut. Hösäck typ.
– Jag vill ha sällskap medan jag duschar! kvittrade Krusidullan.
– Nej, du får duscha själv.

Här följde en sorts diskussion, en rätt enahanda sådan mest bestående av ”Snälla?” och ”Nej” tills Krusidullan faktiskt fick ge sig. Bara en sådan sak. Då levererades följande salva medan arga fotsteg hördes klampa in i badrummet:

– Vi människor är faktiskt flockdjur, och vi vill faktiskt inte vara ensamma!

Man blir ju en aning svarslös ibland.

Kloker och Krusidullan i Paris för några år sen.

Storebror Kloker hörs däremot inte så mycket numera. Han har kommit in i en prepubertal period. Det betyder att man antingen ska:

a) gissa vad han säger fast han inte har sagt något eller
b) tolka uttalandet öööhhh efter situationen.
Eller så har han bara insett hur svårt det är att göra sig hörd.

För ett tag sen satt Krusidullan och jag och tittade i en bok om olika hästraser.

– Vilken kort och tjock hals den där har, säger jag.
– Ja, precis som du mamma.

Visst kan öronen krusa sig för mindre. Nästa gång ska vi läsa en bok om svanar.