I dag ska jag bli klämd på brösten. Jag ser fram emot det på ett sätt, men inte på ett annat. Visst är det trevligt att bli klämd på brösten, men med måtta. Lite finess skadar inte heller.

Finessen lyser dock med sin frånvaro på mammografin. Hårt är mera ordet för dagen. Skoningslöst är ett annat ord som poppar upp i huvudet. När man tror att nu går det faktiskt inte att klämma ihop det mera, säger sjuksköterskan hurtigt: ”Åsså tar vi lite till! Går det bra?” Bra?! Urbota dum fråga. ”Stå alldeles stilla nu.” Jamen vad tror hon? Det är ingen större risk att jag ska börja skutta runt med ena bröstet i ett skruvstäd. Och att svara är det inte tal om eftersom smärtan förhindrar varje tänkbar protest. Tänk att ett bröst kan bli förvillande likt en okokt lasagneplatta. I och för sig ett gummifritt bröst, men ändå.

Jag hade en mardröm en gång: jag var på mammografi och röntgenmaskinen låste sig – i ihopklämt läge. Ajaj kan man säga utan att överdriva det allra lilla minsta. Vad händer då? Vid ett strömavbrott till exempel? I drömmen gick det inte att öppna maskinen manuellt utan jag fick dra ut bröstet. Det var inte skönt. Man pratar om bröstförstoring men här blev det en bröst-förlängning. I framtiden fick jag rulla ihop bröstet varje dag och lägga in det i behån. Rullbröst. Rulletutte på skånska. Ett styck.

Så du förstår att jag är lite nojjig inför mammografin. Men ändå så tacksam att jag får göra den. Glad för att bli plågad liksom. Men jag tänker inte göra lasagne till middag.