Jag borde ha förstått. Alla de trapporna. Men allt annat var ju slutsålt.

Tänk positivt. Det har nog blivit bättre. Man ska vara optimistisk. Det blir kul det här.

Darrande håller jag hårt i en stolpe med högerhanden, vänsterhanden försöker hålla lite koll på Krusidullan (=hålla fast i stolen) – född med tusen myror i kroppen. Jag lutar mig hårt bakåt, hela ryggen har kontakt med ryggstödet, min hållning är säkert drottninglik. Kroppen skakar av hjärtats ovana technodunk, munnen har förvandlats till något Saharaliknande medan de vanligtvis rätt torra händerna är hala.

Djupa andetag. In genom näsan – ut genom munnen.

Världen saktar in och jag vågar titta neråt. Flera hundra meter nedanför oss springer små, små hästar. De hade passat i en pysslings dockskåp. Vi ser dem nästan rakt uppifrån. Framför oss är det tre smala, ytterligt tunna rör. De är grå. Mellanrummen är gigantiska. Hur lätt som helst för en sexåring att trilla emellan.

Hur gammalt är det här egentligen? Görs regelbundna kontroller? Tjörnbron rasade. Bara betong runt omkring. Betong. Det är tungt det. Väldigt tungt. Och här hänger det i luften. Kan inte vara bra.

Nej! Jag tror inte mina öron. Fanskapet till speaker uppmanar alla att stampa i golvet. Ska du ha stryk din jävel! Stod han bredvid mig hade jag slagit ner honom. Det börjar skaka. Jag med.

Efter en timme klarar Krusiullan inte mera. ”Det är så jobbigt att sitta stilla, kan vi inte gå nu?”

Ljuvliga ord. Självklart! Vi går genast. Sexåringen skuttar på sitt vanliga vis, jag smyger försiktigt på ben som är kokta för länge.

När vi helskinnade kommer ut lovar jag mig själv att aldrig, aldrig mer sitta på C-sektionen i Globen.

Det får vara måtta på optimismen – höjdskräck försvinner inte bara så där.