Jag gillar bokstäver. Inte siffror. Det finns de som kallas siffermänniskor, alltså måste det finnas bokstavsmänniskor. Förutom de som har en diagnos och kallas bokstavsbarn eller bokstavsvuxna förstås.

Av bokstäver kan man skapa vackra meningar, roliga anekdoter, spännande romaner, känslosamma poem och allt möjligt nyttigt och bra. Vad kan man göra med siffror? Va? VA?!? Inte ett skit, de är bara till besvär.

Hela helgen har jag suttit med två redovisningar, en årsräkning och en slutavräkning till överförmyndaren. Så är det när man är god man. Medan jag har känt mig allt annat än god har jag suckat, slitit mitt hår, ätit godis, druckit kaffe – inget har hjälpt. Siffrorna blir helt enkelt inte mina kompisar. De är väl för kräsna de uschlingarna.

Titta på det här:

144

Ser du hur fult det är?

Spretigt och vasst. Säger liksom ingenting. Duger inte mycket till. Dessutom var det just den fula summan för mycket på ett ställe. Eller för lite på ett annat ställe. Det är just det som är med siffror – de är opålitliga. Vet inte om de ska vara här eller där, plus eller minus, röda eller svarta.

Till slut hittade jag felet i alla fall. Efter flera timmars hårt slit. Nä, tacka vet jag bokstäver, man vet var man har dem.