Maj sprang förbi, stannade inte ens för att ta av sig skorna. Den ljuva maj. Nä, i år var hon allt förklädd till Kung Bore eller hans lilla fula syssling Borelia. Men eftersom jag har haft hur mycket som helst att göra har jag inte riktigt hunnit längta efter det spirande utelivet. Det har i alla fall inte gått att sitta ute och mysa mer än någon enstaka stund. I tio minuter eller så.
För att jag inte skulle gå miste helt om den ljuva årstiden har jag plockat in de underbara dofterna. I vardagsrummet har det i åtminstone två veckor stått en bukett
Och i köket har de allra vackraste
spridit sin väldoft.
Doftminnet lär vara det starkaste minnet. Därför undrar jag nu om jag för alltid kommer att förknippa syren- och liljekonvaljdoft med de framgångar som min bok Ur jord är de komna har haft. De är inte direkt av kioskvältande art men i alla fall. Att i omgångar har legat i topp på bibliotekets lista över utlånade favoriter, det är inte illa det. Bland megakända författarnamn och pappersböcker. Jo jo, tillräckligt för att hamna på förstasidan i lokaltidningen och bli rusigt lycklig.
En av mina kompisar tänker jag på lite nu och då. Ja, det gör jag förstås med alla mina vänner. Men just henne tänker jag på varje gång disktrasan börjar lukta ruppad utter. Hur kul är det då? Hon är världens mysigaste och roligaste, jag gillar henne verkligen. Men hon är för evigt förknippad med sur disktrasastank eftersom hon lärde mig hur man blir av med stinket och därmed kan använda trasan ett tag till.
Nu har ytterligare en vän blivit ett doftminne. Det är min bloggvän Anneli, esseus.blogg.se. Hon fotograferar som en gudinna, jag brukar säga att hon kan få havregrynsgröt att se sexig ut, så hon skulle ta författarporträtt av mig. Jag menar om gröten kan … ja, du fattar. I alla fall så kom hon susande, fart och fläkt, mycket skratt, en genomhärlig människa, lagom galen och jättekul att ha som nattgäst. Och hade med sig en present som luktade som ett komprimerat skithus i presentförpackning.
Vilka underbara ostar! Oj oj, så gott. Det var en riktig killer i den där påsen, en sån där som fick hela kylskåpet att stinka och knoddarna att yla. Så varje gång jag öppnade kylskåpsdörren i en vecka efter Anneli hade åkt: Ah. Just det. Annelis ostar. Inom parentes kan jag avslöja att den Camemberten är tidernas bästa mordvapen. Bara att ta några tuggor och sen andas på sitt offer. Stendöd. Vapnet borta.
I Krusidullans gäng har alla tjejer Victoria’s Secret Body Mist. En del har uppåt en sju olika dofter. Ööö? När jag var i tio, elvaårsåldern lekte jag med Barbie. I vilket fall, ibland sprejar hon i sitt rum. Har jag berättat att hon är generös? Det är hon. Det får till följd att när hon sedan öppnar dörren till sitt rum känns det som man får hela Åhléns parfymavdelning i skallen, en riktig käftsmäll som liksom rinner in i näsan och så smått förlamar hjärnan.
Sen kommer Kloker hem med ett gäng av sina kompisar. 13-åringar. De luktar inte gott. Alls. Jag har nu lärt mig att undvika hallen när ett gäng kommer inramlande, det är liksom bara ben och armar som fladdrar okontrollerat hit och dit. Och stanken. När de tar av sig skorna. Käftsmäll nummer två. Om de sedan är i hans rum med stängd dörr och äter chips. Alltså. Fotsvett i kvadrat plus grillchips. Ingen bra kombo. Madonna mia. Käftsmäll nummer tre upphöjt till tio.
Nu hoppas jag att livet återgår till sin normala hastighet. Så att jag har tid med några bloggvändor nu och då. Vare sig de doftar eller ej.
