Jag hör till dem som fick lära mig att läsa med hjälp (är osäker på om hjälp är rätt ordval, fast jag har i och för sig läst flera böcker sedan jag slutade skolan) av:

Far ror. Mor är rar.

Det här är vi många som har skrattat både överlägset och en smula hånfullt åt. ”Haha! Tur att utvecklingen går framåt! Numera får ungarna läsa texter som betyder något, som de har en chans att förstå! Far ror! Hoho!” Någon som känner igen sig?

Därför är min förvåning stor nu när min sjuåring sitter med sina läsläxor och tragglar. Här är några utdrag:

en sol   en so   en lo   en sele   Här visas en bild på en bebissele som jag tror försvann ur produktion 1967.

Eller vad sägs om denna, med texten i tre pratbubblor: Leo! Jag? Se en lo.

I ett kapitel är tre barn ute och ror. Där står det bl.a. så här:

Leo ror och ror. Ola och Elsa solar.

– Ola kan ro, sa Elsa.

Ola ror och ror.

Elsa och Leo solar.

Ola, Elsa och Leo ser en räv. Ola ror och ror. Leo solar och solar.

– Jag kan se solar, sa Leo. (Jag har inte skrivit fel, det står faktiskt solar!)

– Elsa kan ro! sa Ola.

Har det gått framåt? Hänt mycket de senaste 40 åren eller så? Eller är det så att vi svenskar inte kan lära oss läsa om vi inte får med ordet ror? Jo, men så måste det vara, eftersom det är så vanligt att vi är ute och ror. Pfjutt. 

Barnen skulle leka telegramleken en dag i skolan. Telegram!? Det gick inget vidare, eftersom ingen fattade vad leken gick ut på (nä, fråga inte mig, tror det var något om att skicka information till varandra). Pedagogen blev lite irriterad och gav till slut upp. Men, inget barn hade ens hört talas om telegram.

Förstaklassarna har börjat med engelska. Först ut var olika kroppsdelar: leg, arm osv och sedan gick de över till färger. De har inte varit i närheten av rowing än. Det kan aldrig sluta väl detta.

En slutsats som ligger nära till hands är att skolan ror på i sin egen takt och förändringar drivs med telegramhastighet, åtminstone när det gäller de ”gamla” ämnena. Ska vi sitta ner i båten och ta det med ro, för det tar tid att genomföra förändringar? Under tiden kan vi alltid njuta av solar och se lo.

Svd 091023, Svenska språket i fritt fall

När jag var liten gick jag i skolan. Idag går barnen på skolan. Vi har några bekanta som ibland tillbringar helgen på stugan. Varje gång de säger det ser jag hela familjen framför mig, balanserande på ett stugtak, blickande ut över nejden.

Jag funderar över varför det har blivit så här. Är det kanske bara här, i Stockholms norrförorter som man börjat säga på skolan? Till och med i information från skolan, står det på skolan. Eller så är det återigen anglifieringen av svenskan som ligger bakom det hela. At school heter det ju på engelska.

Å ena sidan går barnen på dagis och på fritids så egentligen är det rätt logiskt. Å andra sidan är det väldigt mycket i svenska språket som är totalt ologiskt. Det är ju det som är charmen med språket! Jag läggde den där, som 5-åringen säger, och så borde det ju heta enligt logikens regler.

Det är lättare att acceptera och förstå att långa ord förkortas och ändras, som till exempel kolla i stället för kontrollera. Men ordet i kan knappast beskyllas för att vara så långt att det behöver kortas. På är ju dessutom en bokstav längre…

Om vi accepterar den nya användningen av på och följden att svenskan ska bli logisk så blir ”Läggde du boken på skolan?” således helt korrekt. Om några år får vi kanske höra: ”Jag är kär på han” kanske eftersom orden honom och henne också verkar tyna bort.

SvD 091023: Svenska språket i fritt fall, DN 091221 Man hittad död på fängelse

Jag såg fram emot att se nya prisbelönta Wallanderfilmen igår kväll. Kenneth Branagh är en favorit, likaså Kurt Wallander. Men jag var inte beredd på att Kenneths Kurt skulle bli en Kööört.

Det borde ha blivit komiskt när Kööört Oållendurr från Ischstaddpolisen presenterade sig. Det blev det också. Flytet i dialogen övergick i stormvågor och jag tappade tillfälligt tråden. Trots att jag var uppslukad av historien och det vackra fotot med de många, ibland övertydliga, symboliska bilderna, satt jag ändå och väntade på att nästa komiska namn skulle vricka sig ur någons mun. 

Kanske är vårt språk anledningen till att så många av personerna i filmen fick vara namnlösa. Men Najburg och Soedburg fick ändå vara med. Varför? frågar jag mig. När man ändå ändrar så mycket, varför i hela friden behålla det som ingen engelsk skådis klarar av?

Kurt kontra Kööört, några exempel:

• Kurt bor i en lägenhet. Kööört bor i ett hus.
• Kurt kör en gammal skruttig bil och lyssnar på opera. Kööört kör en ny fin bil utan musik.
• Kurt pimplar whiskey. Kööört dricker rödvin.
• Kurt är singel sedan länge och har en ny kärlek. Kööört är nyseparerad.

Summa summarum funderar jag på om det hade varit bättre att låta Kööört Oållendurr vara en Brian Smith i en liten stad i England. Storyn hade man ju kunnat behålla ändå. Jag vet inte än. Hoppas att nästa avsnitt hjälper mig. Kanske får vi då höra den kvinnliga polisens namn, Hoggländ eller vad det nu kan bli.

Särkullsbarn. Smaka på det ordet: sär-kulls-barn. Jag gillar det inte, det har en vilseledande och småsur smak. Om man hör till dem som skriver svenska på engelska blir det sär kulls barn. Det blev det inte bättre av.

Förut var jag barn till mina föräldrar. Punkt. Men när min pappa dog blev jag i juridiska sammanhang ett särkullsbarn. Och det kommer jag att vara tills pappas fru har gått bort, då blir jag bara barn igen.

Det låter som om min mamma var en vänsterprasslande hund som rymde från sin makehund och fick en kull ungar vid sidan om – så där en sex-åtta stycken. För så många brukar det väl vara i en kull? Inte bara en i alla fall, och både syrran och jag föddes som enlingar. Ingen direkt kull att snacka om alltså. Eftersom jag har en äldre syster ska mamma dessutom ha gjort det två gånger. Sprungit ifrån pappa och fått en kull särad från honom alltså, skulle inte tro det.

Nej, jag gillar inte ordet särkullsbarn eller de associationer som det medför. Våra föräldrar var ju faktiskt både gifta och levde ihop när vi föddes. Dessutom i en minimal tvårummare. Inte minsta lilla sär där inte, snarare tvärtom.

Fantasin drar som vanligt iväg med mig och jag ser en jurist och en vanlig dödlig framför mig. Juristen frågar: ”Hur många ungar är det i din kull?” Den vanliga svarar: ”Va? Jag är pälsdjursallergiker.”

(FreeDigitalPhotos.net)

Här är förresten en bild på syrran. Visst är vi rätt lika?