En ganska vanlig dialog hemma hos oss, mellan mig och knoddarna:
– Du måste duscha ikväll. (Pedagogiskt vänlig röst, eftersom jag vet vad som komma skall.)
– ÅH NEEEEJ! (Med tonfall som om han/hon (jag vägrar använda hen utom på engelska när jag skriver om hönor*) just fått veta att det inte blir några julklappar i år, kroppen faller ihop, förtvivlan sprutar ut ögonen som värsta duschen.) Det behövs inte!
– Jo, det behövs. Det är flera dagar sen sist.
Här bör jag kanske nämna att vi har varmvatten. Det är alltså inte fråga om tortyr. Men jag har all förståelse för att det är lätt att tro det.
– Neeej! Varför? (Med sorg i stämman. Hade det varit för hundra år sen hade de vridit sina händer också. I affekt.)
– Det vet du. Det är inte direkt första gången du hör det här. Du är smutsig. (Hur många ÅR ska man behöva säga samma sak?)
– Jag är INTE ALLS smutsig! (Förtvivlan har hastigt bytts mot trots.)
– Jo, det är du. Gå och duscha nu. (En lätt irritation kan nu märkas i min stämma. Antagligen för alla utom för dem det berör för de är irritationsdöva.)
– Då vill jag bada i så fall! Fast bara för att det är skönt. För jag är INTE smutsig.
– Ja ja, ta ett bad du.
Nästa gång ska jag slå vad.
* Jag har nog aldrig har skrivit en engelsk text om hönor. Kanske dags för det nu.