Kategoriarkiv: Krönikor

Sjukvården undanhåller mirakelmedicin

Jag har via en vän ganska mycket insyn i hur det fungerar på vissa sjukhusavdelningar. En del av hennes fritid ägnas nämligen åt samtalsterapi där jag får ikläda terapeutens roll. Kort sagt: för att palla med sin arbetssituation måste hon få ösa ur sig med jämna mellanrum. Ibland resulterar det i att även jag blir fly förbannad.

Så här är det på en geriatrisk avdelning med ungefär 20 patienter på ett av landets största sjukhus: Dagtid en vanlig vardag arbetar fyra sjuksköterskor, fem undersköterskor och en personal i köket. Av patienterna är i medeltal en i så pass bra form att han/hon kan ta sig ur sängen, klä sig, gå på toa själv etc. Ungefär en tredjedel kräver två personal bara för att ta sig ur sängen. De flesta har blöjor. De allra flesta är dementa.

Enligt min vän fungerar det okej de dagar de har full bemanning. Vilket inte händer varje dag.

Så blir det helg. Då halveras plötsligt personalstyrkan och består endast av två sjuksköterskor, tre undersköterskor och ingen i köket. Förutom allt det vanliga ska personalen då också hinna med en heltidstjänst i köket (jo, de bortskämda patienterna ska ha mat även på helgerna) och ha tid att prata med de anhöriga, som ju oftast kommer på helgerna. Men de slipper ha möten med biståndsbedömare – alltid något.

Fundera lite på det här.

Jag tänker som så att eftersom det inte är för mycket personal på vardagarna måste det rimligtvis betyda att de gamla sjuka får någon form av mirakelmedicin på helgerna. En mirakelmedicin som gör att de plötsligt kan skutta upp ur sängen själva, klä på sig, äta själva, gå på toa själva etc etc. Samtidigt måste medicinen bota demensen så att personalen slipper gå och hämta bajs i fönsterkarmarna och avvärja oro och dispyter. Vete gudarna om inte den där mirakelmedicinen kan göra att de skriver ut sig själva också. Åtminstone tar alla prover själva.

Wow.

Men då kommer vi till frågan varför sjukvården snålar med den här mirakelmedicinen? Den är ju guld! Förutom det uppenbara att sjuka människor blir mycket friskare så borde det lösa det stora underskott som sjukvården dras med. Ja, man kan ju halvera personalstyrkorna! Det betyder halva lönekostnader. En ren win-win-situation.

Alltså: Varför snålar sjukvården på mirakelmedicinen?

Tips, Triss och mössor

28 svar

Jag får mycket trist post just nu. Det blir alltid så i början av året och speciellt nu eftersom jag håller på och roddar i både begravning, bouppteckning och årsredovisningar.

Desto roligare är det då att få ett sånt här brev:

Man får det för att man har lämnat en liten kommentar som är tryckvärdig. Dessutom har man haft några roliga minuter innan. Jo, för så är det att läsa de två Tjejsnackarnas krönikor i Allas (de som har hängt här ett tag vet att jag skriver reportage i Allas ibland men det är en parentes. Det ser du ju.). De är roliga, dråpliga, underfundiga och självutlämnande. Både Gunilla och Charlotte skriver oftast om sånt som i alla fall jag kan känna igen mig i, eller någon jag känner. Som nu till exempel när Gunilla berättar om när hon gick på fest med rumpan bar. Då kom jag genast att tänka på den gången jag gick på en fest där jag inte kände någon, med min rumpa i ett speciellt skick. Eller oskick snarare. Jag kanske berättar om det någon gång. Jag kan ju avslöja att alla andra tyckte det var roligt.

Ett tips alltså till dig som gillar att läsa träffsäkra, roliga krönikor. Lite yra i mössan är de, Tjejsnackarna, fast på ett bra sätt. Inget snömos alltså.

Annars är det mössa som gäller nu. Snö har vi så det räcker. Och håll gärna en tumme för att mina lotter ska göra underverk med min ekonomi.

Om nästa inlägg kommer från Maldiverna, Hawaii eller nåt så höll du bra i tummen.

Leverfläckar och Dr. Fukushima. Del 2.

21 svar

Om du inte har läst förra inlägget så rekommenderar jag dig att göra det först.

Du får ursäkta att det dröjde med fortsättningen, förkylning och julfixande kom emellan i helgen.

Fortsättning från del 1:

Och så hamnade jag i en sån där situation när man inte vet om det är läge att slänga på sig kläderna och dra snabbt som attan därifrån eller börja vrålgarva. Han har nämligen …

Men innan jag hann bestämma mig kom han tillbaka med en kamera i högsta hugg, lite triumferande så där. Det var bara att hoppa upp på britsen och fortsätta, fast nu som fotomodell. Det finns ju handmodeller, finns det ryggmodeller också?

Härdsmältan började om med sitt mumlande och tassande på min rygg. Klicken uteblev dock och ett mekande med kameran vidtog istället.
– BATTELIEL! skrek han efter en stund och försvann ut i korridoren.
När jag hade landat efter hans skrämselutrop, jag är faktiskt inte van att läkare vrålar BATTELIEL bakom min rygg, passade jag på att hoppa ner och titta på vad han hade gjort. Jodå, jag hade inte sett fel förra gången. På britsen låg ett antal meter britspapper uppfluffat – han har ritat min baksida i naturlig storlek på britspappret. Med pilar och mått och hej och hå. Flera gånger.

Min prickiga rygg.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen – fnittret bubblade i min prickiga kropp och hotade att tränga ut vilken sekund som helst. Framför mig såg jag min journal, tio gånger så tjock som alla andras, full med britspapper.

Dr. Fukushima kom tillbaka. Fotograferandet tog sin början. Men han kom på att han ändå måste ha med sina konstverk, storleken på fläckarna måste dokumenteras och hela kroppen ritas av.

Ja, vad kan jag säga? Det var det längsta läkarbesök jag någonsin har gjort. Där var det inte snack om några 7,85 minuter per patient inte. När jag väl blev utsläppt visste jag inte hur fort jag skulle komma därifrån. Folk ute på gatan fick se en ovanligt glad patient komma utstormande från vårdcentralen. Jag anar att det inte är så vanligt att man står och asgarvar alldeles ensam utanför.

Sen fortsatte Dr. Fukushima att ringa mig hemma. Han ville så gärna ge mig mera nypmassage på sin privata mottagning. Det ville inte jag.

En tid senare berättade jag om detta märkliga läkarbesök för mina kollegor varvid en utropade:
– Du måste ha varit hos Dr. Fukushima!
Det visade sig att hans fru arbetade som doktor på samma vårdcentral. De hade underhållning vid middagsbordet varje dag när hon berättade dagens Dr. Fukushimaanekdot.

Jag tror att det var denna upplevelse som har gett mig ett sorts motstånd mot att gå på flera leverfläckskontroller. Känslan av att inte veta om man är med i Dolda kameran eller inte är inte så mysig. Inte att vara krokimodell heller. Då får det vara på riktigt papper i så fall.

——————————————————————————————————————————–

Apropå kärnkraftsolyckor som har skett flera gånger trots att de sannolikt inte kan hända så planerar Finland att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det är verkligen ett steg i galen riktning. Tycker jag.

Leverfläckar och Dr. Fukushima

20 svar

I veckan var jag på leverfläckskontroll. Det är något som jag ska göra varje år eftersom jag har opererat bort en rackare som hade hudcancer som sin utstakade karriärväg. Det här var min andra kontroll. På ungefär tjugofem år. Ingen kan säga att jag är en belastning för sjukvården. Eller så har jag lite svårt att förstå vad en gång per år betyder.

Nu hade jag två fläckar som oroade mig en aning. En som kliade och en som antingen vuxit eller är ny, stor är den i alla fall.
– Den där är inte farlig och den där, det är en senilfläck och de är ofarliga, säger doktorn glatt.
Men va? Senilfläck? Ska jag bli glad över det? Ingen hudcancer men du är förfärligt gammal, typ.

Hur som helst, denna kontroll fick mig att minnas den första kontrollen jag var på och som kanske bidrog till att jag inte direkt har hängt stadigt hos doktorn. Det var så här:

Jag satt i väntrummet tillsammans med ett gäng andra. En doktor av japanskt ursprung står i dörren, tittar på en lapp och säger något i stil med:
– Lesää? Lesää? Lesää? och påminner starkt om ett finskt gökur. Fast på japanska då.
Ingen av de andra reagerade så jag tänker att han kanske försöker säga mitt namn. Jo, så var det. Vi går in i undersökningsrummet, slår oss ned och jag berättar varför jag är där. En leverfläckskontroll alltså.
– Aha, säger dr Fukushima.
Vi kan kalla honom så för närmare en härdsmälta än så kan man inte vara som tvåbent.

Härdsmälta i Fukushima. En sån där som sannolikt inte kommer att inträffa. Lika sannolikt som att möta en Dr. Fukushima.

– Hal du diskmasin? frågar han sen.
Nu hörde jag fel, tänker jag förstås. Såvitt jag vet har diskmaskiner inget med leverfläckar att göra. Så jag sa: ”Förlåt?” eller något annat belevat. Kan tänkas att jag sa: ”Ehh, va?” också.
– Hal du diskmasin? upprepar han.
Jag hörde visst rätt. Antingen är det här någon form av Dolda kameran eller så har jag inte hörts. Inget av alternativen känns lockande.
– Nej, svarar jag, lätt omtumlad. Men det var mina leverfläckar …
– Ja, ja. Du diska föl hand?
– Ööö, ja, svarar jag. Artigt men förvirrat.
Dr Fukushima ber om ursäkt men han är så intresserad av mina
handeksem. Aha. Vi ägnar en stund åt handdiskrelaterade frågor innan själva leverfläckskontrollen kan börja.

Jag får sätta mig på fotänden av britsen och han börjar med ryggen. Den är prickig den. Men nej. Vi skulle visst börja med någon sorts japansk massage som går ut på att han nyper mig över hela ryggen. Det gör jätteont. Antagligen är det bra för något också. SEN kan han börja med fläckarna.
– Oj, det äl många, säger han. Bäst jag lita dem.
Medan jag funderar över hur han ska rita av dem, hör jag hur det prasslar bakom min rygg, ackompanjerat av mummel. Prasslandet fortsätter en bra stund. Suckar och mera prassel och jag börjar undrar vad han håller på med.
– Nej, jag hämta kamela, säger han och försvinner ut i korridoren.
Ja, det kanske inte är en dum idé, tänker jag, att fotografera alla fläckarna. Jag har ju suttit där en bra stund nu och börjar bli lite stel, så jag reser på mig och sträcker på benen, vänder mig om och tittar på vad han har ritat.
Och så hamnar jag i en sån där situation när man inte vet om det är läge att slänga på sig kläderna och dra snabbt som attan därifrån eller börja vrålgarva. Han har nämligen …

Här inser jag att det börjar bli ett väldigt långt inlägg det här så jag bryter här. Fortsättning följer.
😉

Kryphål i agalagen sökes

23 svar

Jag vet att man inte får slå sina barn. Inte sin sambo heller. Och det är ju helt i sin ordning. Jag är för fred och anti allt våld.

Men ibland önskar jag att det fanns ett litet kryphål i lagen, en yttepytte dispens. För speciellt ömmande mamma/sambofall. Som till exempel detta:

Klockan är 21.20 en torsdagskväll, mamman har sagt god natt till det yngsta barnet och precis sjunkit ner i soffan, dragit filten över sig och känner hur hon börjar bli skönt konturlös. Antagligen har hon vissa liknelser med ett sjölejon på land, fast inte så graciös förstås. Då kommer den 12-årige sonen nerskuttande för trappan. Inte ljudlöst alls.

– Just det mamma! ropar han glatt (varför börjar barn alltid prata med en innan de är framme?). Vi har maskerad imorgon! Vi måste fixa kläder!

Vid dessa uppsluppna ord stönar mamman högt och sväljer en hel lång radda fula ord. Det där VI tycker hon är speciellt stötande.

– VA?! Och det säger du nu?! (Här kan du tänka dig ett valfritt tonfall.)

– Ameeen, jag glömde. Jag ska vara Slender! Hela klassen ska vara Slender! sprudlar han på ett helt klart olämpligt sätt och snurrar runt några varv.

– VA?! säger mamman igen och börjar känna sig som ett eko. Vem f…hosthost är Slender?!

– Ameeen, han är typ helt klädd i svart typ kostym och typ vit i typ hela ansiktet. Och så har han en typ hatt. Svart typ. Har vi tvättat mina svarta kläder?

Nu ska man inte inbilla sig att mamman energiskt hoppar upp ur soffan och sätter igång en maskin tvätt. Nej då. Hon tänker igen: ”Vadå VI.” På ett surt sätt.

Vid det här laget vaknar sambon till liv. Han har suttit och sovit i fåtöljen, inte helt olik en höna på sin pinne. Minus äggläggning.

– Ja, just det, säger han yrvaket, vi har kubatema på personalfesten imorgon så jag måste klä ut mig till kuban. Hur ser en sån ut, säger karlkräket (jo, för så tycker mamman/sambon just då) och tittar hjälpsökande på sambon.

Det är vid sådana här tillfällen som det väl kan vara befogat med lite lite aga? Typ ett tjuvnyp? En liten tjottablängare? Inte för att det skulle hjälpa men det skulle kännas bra för mamman/sambon. För hon känner sig inte så glad just då – snarare en aning hämndlysten. Så har vi någon lagkunnig här som har kryphål som levebröd?

Ordträdan får mig att göra konstiga saker

19 svar

När orden har gått i träda – då längtar jag efter skrivkramp. Jag längtar efter att det strömmar ord ur fingrarna nästan som av sig självt, det porlar, det hoppar och studsar och fram växer den ena sidan efter den andra i en hastighet som får mina armar att domna.

Nåja. Skrivkramp har jag inte haft sedan jag pluggade på universitetet och antecknade för hand allt vad föreläsaren sa. Med penna alltså. Tills man hade små röda inbuktningar mellan pek- och långfingret och hela armen skrek av utmattning.

Nä, ingen skrivkramp här inte. Orden har gömt sig – ordträda råder. Jag tycker bättre om mitt ord ordträda än det korrekta skrivblockering. Hur tråkigt låter inte det va? I ordträda anas en ljus framtid precis som med åkern som fått ligga i träda för att ge en bättre skörd nästa år.

Om man följer alla skrivråd vid akut ordträda så ska man sätta sig ner och skriva. Punkt. Liksom tvinga sig själv, så löser det sig. Sa käringen som sket i vasken. Hmm. Det funkar inte. Jag börjar istället göra konstiga saker.

Det vanliga är att jag sitter framför datorn och försöker och lider, försöker och lider, skriver ett ord här, ett stödord där och vips så är jag på Facebook och hittar en massa roliga saker att läsa. Ajabaja. Jag tar mig i örat, åter till texten.

Men på något magiskt vis har jag hamnat i köket, febrilt letande efter något gott att tugga på. Och visst behöver jag en fika. Den där blomman behöver ansas en aning, knappt synligt i och för sig, men i alla fall. Och just nu, kan absolut inte vänta, måste jag lägga ut en annons på Blocket. Mitt i fotograferandet av ärvda dukar med stora mönster kommer jag på att tvättmaskinen är i ett skriande behov av avkalkning, det kan inte vänta en sekund till. När jag ska börja med det, blev först tvungen att damma bakom några element, ser jag hur smutsig kanten på ovansidan är. Men herregud. Den måste rengöras NU.

Alltså hittar jag mig själv petande på en liten ynklig kant på tvättmaskinen med en tandpetare. Tandpetare?! Var fick jag det ifrån? Jag har aldrig i hela mitt liv städat med en tandpetare förut, utom mellan tänderna. Det känns inte helt friskt.

Det är det antagligen inte heller. Om man inte försöker kvalificera sig till städaprogram i tv. Det gör inte jag.

Frågan är hur mitt hem skulle se ut om jag inte drabbades av ordträda med jämna mellanrum. Vid närmare eftertanke vill jag inte fundera på det.

Istället kan jag fnittra åt sonens min när han kom hem och undrade varför vardagsrumsgolvet var täckt av dukar. Ordträda, förstås.

Våga vara snäll-stipendiet

14 svar

Idag har jag varit på pressfrukost i Kulturhuset. Det var för att ”Våga vara snäll-stipendiet” skulle delas ut för första gången samtidigt som de nya Pelle Svanslösböckerna presenterades. Pelle är ju en ursnäll typ, hur elaka de andra än är mot honom, så det passade alldeles utmärkt.

Extra roligt var att Stefan Einhorn (Konsten att vara snäll) skulle föreläsa om snällhet – det ville jag inte missa.

Stefan Einhorn gör ett test med oss åhörare.

Det är inte så mycket konstigheter med att vara snäll. Egentligen. Men det är alltid bra att få höra det igen och igen. Gärna kombinerat med fakta, forskning och humor. Som det här att snällhet smittar.

”Om vi gör gott för andra människor ökar chansen att andra gör gott för oss”. Enkelt.

Kakor och rikedom

Einhorn berättade bland annat om en forskning där en del personer fick en kaka, andra inte. De som fått en kaka visade sig blir mer snälla mot andra än de som inte fick något att knapra på.

På vägen hem funderade jag på det där. Det borde betyda att de som fått mycket är mer snälla än de som fått lite eller inget. Ergo borde rika vara givmildare än fattiga. Min erfarenhet säger att det är precis tvärtom. Visst finns det snorrika som är mycket generösa som till exempel Bill Gates men ofta är väl de rika sådana som skriker när de skiter (ursäkta uttrycket men det säger precis vad jag menar). Men jag skulle mycket hellre få 47 miljoner, gärna i euro, än en kaka, om vi säger så. Och så hoppas jag att det inte innebär att jag slutar hålla upp dörren för folk. Men helt säker kan man ju inte vara.

Är påven snäll?

Osökt kommer jag att tänka på påvens gåva till de svenska romerna som det har stått om i bland annat DN och i Aftonbladet. Jag blev heligt förbannad när jag läste det. Att skänka sin vardagskalott! En tygmössa! Jo, visst är det bättre än inget och blahablaha men jämfört med de rikedomar som Vatikanen har är det helt enkelt urfånigt, en fis i rymden är stor i jämförelse. Han skulle kunna sälja en staty och föda världens alla romer under ett år. Minst. Och ända ha tusentals statyer kvar. Typ.

Staty i Vatikanen. Ej till salu.

Kampen för det goda

Stefan Einhorn berättade också om de motkrafter vi har att kämpa emot för att kunna vara goda. Han kallar dem ”De nya dödssynderna”:

Falskhet
Hat
Hänsynslöshet
Översitteri
Trångsynthet
Främlingsfientlighet
Girighet

Det lämnar en del tankar, eller hur? Speciellt så här efter valet och med allt som händer i världen.

Stipendiet, för närvarande ett prisbasbelopp, blev överräckt till vinnaren Förskolan Kometgatan 2 från Bergsjön som för kampen på sitt sätt. Det är en mångkulturell förskola där man jobbar för allas lika värde och mot mobbning. Grattis!

Avslutningsvis

Frukosten var god, goodiepåsarna fyllda med Pelle Svanslösböcker och Pelle himself var där i kramgo storlek.

Tack till Bonnier Carlsen, Sagogränd och Skugge & Co som stod för evenemanget.

Att bli betraktad som en idiot

17 svar

Jag gillar inte att bli betraktad som en idiot. Vem gör väl det? Ändå händer det ibland. Just då är det oftast ingen hit direkt men det blir gärna rätt kul efteråt. Om man kan bjuda på sig själv.

Helt ofrivilligt blev jag idiotförklarad när syrran och jag var i Rom i våras. Det kan också tänkas att de blev lite rädda för mig och var beredda med en vit tröja med väldigt långa ärmar.

Så här var det:

Efter att ha promenerat hela dagen och oooat och aaaat med väldigt täta mellanrum var vi molto hungriga. Vi hade snurrat in oss i kvarter där det inte var så många turister och såg en restaurang som såg lovande ut. Vita dukar, stora italienska familjer som ivrigt lade sig i både tillagningen och serveringen av varje rätt utan att skämmas det allra lilla minsta (märkligt att italienarna inte får flera käftsmällar än de får, så som de viftar menar jag) och kypare som inte pratade engelska.

Efter en pasta med Karl Johansvamp som förpassade mig till Utopia och en syrra som hade slutat låta som Sally i ”När Harry mötte Sally” över sin pasta med hjärtmusslor, var det dags att besöka damrummet. Syrran först. Hon kom tillbaka med orden: ”Tror du inte att det var en skjutdörr igen!”

Vi hade nämligen träffat på ovanligt många sådana i Rom. På värkande fötter, någon storlek större än normalt, knallade jag lite käckt till damrummet. Och försökte skjuta undan den snygga, svarta glasdörren. Inget hände. Trög rackare. Men inget lyste rött så det var inte upptaget – bäst att ta i lite hårdare då. Jag kände hur kyparna, som hade sin kassa bakom min rygg, slutade jobba och stirrade. På mig. Turistidioten. Beslutsamt slängde jag väskan på ryggen och smackade fast båda handflatorna på dörren och tog i.

Den rörde sig inte en ynka millimeter. Det gjorde däremot personalen som ställde sig bekvämt tillrätta, ungefär som på en ståplats på teatern. Nåja, en bra kvinna reder sig själv, dags att ta till kvinnors vapen. Alltså naglarna.

Det var en liten liten springa mellan karmen och dörren där mina naglar, äkta vara, ingen gele här inte, precis skulle få plats. Eftersom jag är en handlingskraftig person så skred jag genast till verket. In med åtta äkta naglar och hmpf. Den jävla dörren – har jag sagt hur ful den var? – vägrade samarbeta. Nu är ju jag rätt bestämd av mig och naglar växer ut igen, så med svettpärlor på överläppen tog jag i molto.

Och jo då. Det lilla stycket till dörr behagade äntligen öppna sig. Inåt.

Det var en helt ordinär dörr, en sådan som man trycker upp. SEN var det en skjutdörr in till själva toan.

Skjut mig! tänkte jag när jag ramlade in. Eller ta bort mig härifrån. Gör mig osynlig eller något.

Redan de gamla romarna ville inte vara med på bild ibland.

Lätt tilltufsad men mätt gick jag därifrån. Jag hade i alla fall intakta naglar.

Mina 5:2-nojor. Eller: Hur mycket väger en snytning?

27 svar

Jag har aldrig ägt en våg. Folk har tyckt att det är konstigt. Inte jag. Jag har väl märkt på kläderna om det börjat dra iväg åt något håll, har jag resonerat och klämmigt utropat:

– Våga vägra vågen!

Men för några år sedan fick sambon en våg i födelsedagspresent. Häpna tittade på vi på den. Häpna dels för att han aldrig brukar få present av dem som gav honom den, dels för att han inte fyllde år då och dels för att han aldrig sagt att han skulle vilja ha en våg. Sedan dess har den stått i min klädkammare och samlat damm.

Så började jag 5:2:a och vips blev vågen bra att ha. Nästan oumbärlig faktiskt. Som en bästis. Resultaten skrevs noga in i kalendern. Kilona rasade i rask takt och vägningarna blev bästa mysstunderna. Jag 5:2:ade så det stod härliga till. Över julen körde jag min egen variant som bestod av 5 knäck och 2 ischoklad. Per dag. Typ, som barnen skulle ha sagt. Men mindre blev jag, konstigt nog.

Tills en dag då vågen inte längre visade den vanliga halvkilosminskningen på en vecka. Den måste ha gått sönder, tänkte jag. Nähä, det hade den inte alls gjort.

Aha! Jag har börjat slarva, blev min nästa sluga slutsats. Alltså blev jag mer noga (noga=totalnojig) vid vägningarna: av med klockan för den väger flera gram, bäst att torka håret för blött hår är ju självklart jättetungt. Men jösses, vad tänker jag på?! Jag kan ju inte ha de här tunga örhängena på mig – klart att jag inte har gått ner i vikt. Och förresten är jag nog lite kissnödig – bäst att gå på toa först. Nojorna stod helt enkelt i kö.


Exempel på fungerande våg. Dock utan vikt. Men ändå viktig.

Men inget hjälpte. Minskningen hade helt enkelt minskat, det var bara att bita i det krispiga salladsbladet och inse det. Vågens korta tid i strålkastarljuset var till ända och den fick återta sin plats i klädkammaren. Jag återgick till min nojfria Våga vägra vågen-attityd men fortsatte med 5:2.

Och där är jag nu. Lyckligt ovägd med för stora kläder. Blir tvungen att inhandla nytt – vojne vojne vad trist. Där var jag ironisk alltså. Men nu börjar vågbehovet komma smygande. Jag kämpar emot men det är som att det inte räcker att kläderna blir mer och mer tältaktiga. Skulle kanske ta en liten vägning idag?

Men först ska jag snyta mig. För jag är nog lite snorig.

Nya rön: Godis är nyttigt!

16 svar

Men HUR har jag kunnat missa det?! Att det har kommit nya rön som säger att det är nyttigt med godis. Som godisgris av stora mått borde jag ha snappat det, men icke. Undrar hur länge jag har varit ovetande om detta revolutionerande, glädjande, euforiframkallande forskningsgenombrott?

Upprinnelsen till detta är påsken med tillbehör. Godis, alltså. Det är ett av livets måsten och det som gör att jag känner ett obändigt behov att skriva ett blogginlägg trots att min nya blogg är långt ifrån färdig. Här vill jag passa på att tacka alla er läsare som fortsatt att titta in på min gamla blogg, trots att den inte visat något nytt under solen, ni är underbara, lika underbara som en tokfärsk punchpralin.

Men om jag skulle ta och komma till saken då någon gång kanske. Jo, så här var det: Jag stod och argumenterade med mitt samvete framför godisdisken:
Det är ju gott. Men onyttigt. Fast det är ju påsk bara en gång per år. Och knoddarna förväntar sig godis i sina påskägg. Jag kanske skulle ta mera choklad. Bättre än gummigodis i alla fall. Är jag en bättre mamma då? Njäe, det beror väl på ur vems synvinkel man ser det. Osv osv.
Vid godisdisken står även två killar, en på runt åtta och en som firar sin första finne, och fyller en påse. Inte en liten påse.
– Det räcker nu, säger kraxrösten.
– Bara nåra såna också, säger den yngre och lägger bestämt en hel skopa gröna hårda saker i påsen.
Så där håller de på en stund alltmedan påsen hotar att spricka i sina limningar.

Så kommer en kvinna och frågar om de har valt något godis. Aha, tänker jag. Nu blir det bassning.
Pojkarna visar med gemensamma krafter upp sin påse (bra träning för armarna) och fjortisen svarar:
– Vi har tagit jättemycket!
– Ta mera! säger kvinnan.
Jag stelnar till mitt bland hallon-lakritsdöskallarna. Men sen förstår jag. Hon är förstås barnvakt, mormor, moster eller så som ska ställa sig in hos killarna.
– Men mamma, vi har ju redan tagit hur mycket som helst!
Där föll den teorin.
– Ja, men ta mera. Ta så att ni riktigt kan frossa ikväll!
Nu föll även min hand en våning och hamnade bland geléhallonen och kände sig vilsen. Vilse i situationen var dock inte åttaåringen som raskt frågade om de fick köpa glass också.
– Jaja, gör det, svarar mamman och familjen Socker-Chock gick mot glassdisken.

Kvar vid skumbananerna står jag. Förbryllad. Vad i hela friden var det som hände? Säkert inget skumt utan så enkelt som att godis måste ha blivit nyttigt. Att jag har kunnat missa de nya forskningsrönen är märkligt men inte helt otroligt. Fast jäkligt tråkigt – jag har ju gått miste om en massa godisätande.

Jepp. Så måste det vara. Jag fyller min godispåse med några skopor till. En skopa för mamma, en skopa för … Och så inser jag att min skörd från Lakritsfestivalen häromveckan inte alls var så stor som jag har inbillat mig.

Den var ju fjuttig.

Äntligen måndag!

Om livet, adoptivhunden Millie, ditt och datt, humor och ironi. Ibland allvar.