Är egenföretagare snälla? En del är förstås det. Andra kan bli snällare – och vinna på det – i alla fall om man får tro språkkonsulten och täbybon Jenny Forsberg, författare till fackboken ”Den snälla företagaren”.

En blyg sol skiner in genom de stora fönsterpartierna, det doftar kaffe och nybakat på Gateau i Näsby Park centrum. Jenny Forsberg kommer in i sin nästan fotsida bruna kappa vilket för tankarna till en sekelskifteskvinna. Hon ser faktiskt snäll ut, tänker jag. Och det är hon förstås också. Det är bilden av egenföretagare som personer med väldigt vassa armbågar som Jenny vill ta bort. Och det var därför hon skrev boken ”Den snälla företagaren”.

På frågan vad en snäll företagare är svarar Jenny:
– För mig handlar det inte bara om att vara omtänksam och hjälpsam mot sina kunder, kollegor och samarbetspartners, utan även mot sina konkurrenter. Man ska också vara snäll mot sig själv, sin egen tid och kunna säga nej när det behövs. Integriteten kommer in som ett andra steg och är viktig att ha med sig. Man ska inte tro att det är snällt att ge bort sin tid utan att debitera eller ta emot uppdrag som inte känns bra.

Jenny vet vad hon talar om eftersom hon startade sitt språkkonsultföretag Klartext 2002. Naturligtvis har hon gjort en del misstag men samtidigt lärt sig en hel del om att driva ett företag. I boken hittar vi massor med tips både för företaget och för företagaren. På frågan om vilka som är de tre viktigaste tipsen för att lyckas som en snäll företagare svarar Jenny:

  1. Snällhet smittar. Tänk därför: Hur kan jag vara snäll mot den här personen eller i den här situationen? Om du är snäll mot någon kommer den att vara snäll tillbaka och dessutom vara snäll mot andra. Tillsammans hjälps vi åt att göra världen snällare.

  2. Det är du som företagare som bestämmer hur du ska driva ditt företag. Gå din egen väg och låt dig inte bli trampad på.

  3. Försök låta bli att bli stressad över allt du borde göra för att bli en snäll företagare. Att göra en snäll sak är bättre än att inte göra någon. Det räcker så länge.

Ett kapitel i boken handlar om att vara snäll mot sig själv. Jenny drar där en parallell med syrgasmaskerna på ett flygplan. Om de faller ner ska man ju först sätta på sig sin egen mask innan man ska hjälpa andra. Man måste alltså först vara snäll mot sig själv innan man kan vara snäll mot andra. Naturligtvis undrar jag om Jenny lever som hon lär.
– Nja, i stort sett, svarar hon eftertänksamt och smuttar lite på sitt te. Jo, när det gäller det som jag vill göra och tycker är bra att göra, då försöker jag göra det. Och när det gäller allt runt omkring, som att meditera och träna, då gör jag det absolut.
Jag ser Jennys svällande armmuskler under den vita blusen och det är lätt att förstå att hon tränar. En hel del, skulle jag tro!

Ett tips som Jenny tar upp i boken är att skriva en berömlista. Den kan man sedan ta fram och läsa när företaget har en svacka eller när det bara är en tuff dag. Jag ber henne berätta om något som står på hennes egen berömlista.
– Just nu smäller det högt hos mig att få höra att jag är snäll, eftersom det är aktuellt i och med min nya bok. Därför blev jag glad av det här berömmet, som jag fick häromdagen av en av dem som jag besöker på min bloggturné: ”Du är inte bara en snäll företagare utan också en mycket snäll författare och medmänniska.”
– Berätta lite om bloggturnén! ber jag Jenny.
– Det ligger ju i tiden att använda sociala medier och jag tänkte att en bloggturné kunde hjälpa till att göra reklam för min bok. Samtidigt får ju bloggägaren intresse och läsare till sin blogg så det blir en ren win-win situation. Dessutom är det ju en snällhet eftersom vi lyfter fram varandra, ler Jenny finurligt.

Man kan tycka att det ligger nära till hands som språkkonsult att skriva en bok och Jenny har skrivit en tidigare, även det en fackbok: ”Tydliga texter”.
– Ett annat syfte med boken, alltså förutom att vara en snäll företagare, är att bli mera författare. Ju fler böcker jag ger ut, desto mera författare blir jag ju, skrattar Jenny.
Ja, det är att bli även skönlitterär författare som är drömmen. En roman finns färdig, nästa är på gång.
– Redan när jag gick i skolan ville jag bli författare. Men, det är ju lite svårt att utbilda sig till det, ler Jenny. Istället tänkte jag bli översättare men hittade då utbildningen till språkkonsult. Och då var det självklart att jag skulle bli språkkonsult!
– De som jobbar med språk blir ju ofta språkpoliser. Är du det?
Jenny grimaserar lite.
– Nej, det är en myt att språkkonsulter är språkpoliser. Mitt jobb handlar mera om att lyfta fram det viktigaste i texten än att rätta fel.

En av Jennys drömmar, den att bli författare, är förverkligad. En annan dröm är att kunna bo utomlands de kallaste månaderna på året.
– Jag trivs så bra här i Näsby Park, jag ser vattnet från min lägenhet och det är fint att promenera bort till Kråkudden som är ett favoritställe på sommaren. Men nog skulle det vara skönt att kunna bo i värmen i till exempel Thailand på vintern.

Tiden får utvisa om Jenny får så stor framgång genom sin snällhet att det räcker till Thailandsvintrar. Vi håller en tumme och tänker på Bamses ord: ”Äsch! Det spelar väl ingen roll hur stark man är! Det viktigaste är att man är snäll!”

Fakta om Jenny Forsberg
Ålder: 36 år
Bor: I Näsby Park, Täby
Yrke: Författare och språkkonsult
Favoritbok: Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma
Favoritfilm: Alla danska filmer
Hobby: Träning! Bland annat styrketräning och kampsport

————————————————————————————

Reportage skrivet under våren 2011 för en lokaltidning i Täby, utanför Stockholm. Texten är något förkortad.

En inbjudan till en blå frukost är svårt att motstå. Jag föll direkt. Vad är det då? Jo, det är en pressfrukost i Smurfarnas anda eftersom de ska relanseras nu i höst. Blåbärsmuffins och blåbärssmoothies stod för det blå – som försvann. Smurfarna stod för det blå som har blivit någon sorts kult. Smurfkult. Kul ord. Och muffins till frukost är helt okej för de tre äpplen höga figurerna som dricker hallonsaft som om det vore vatten.

Jag har ingen personlig anknytning till Smurfarna, varför vet jag inte. De kom förvisso när jag var i barnboksstadiet och jag har ett svagt minne av att min syster samlade på de små figurerna. Men idag på smurffrukosten – för övrigt anordnad av förlagen Semic och Rebus och arrangerad av Skugge & Co – förstod jag att en del har ett personligt förhållande till Smurfarna, att de är en del av deras uppväxt. Deltagarna i smurfdebatten: moderatorn Måns Gahrton, Jessica Gedin, Cissi Wallin och Fredrik Strage, hade allihop speciella minnen och tankar om dessa små blå varelser.

Visst är det ganska smurfigt att lyssna på en panel som diskuterar Smurfarna! Helt klart annorlunda. Jag fick dock lära mig en del:

• Originalet skapades av belgaren Peyron 1958.
• Från början var de könlösa men, enligt Fredrik Strage, är de numera tvåkönade. Tjejerna har sitt kön innanför tajtsen och killarna har sin i luvan.
• I USA förbjöds den svarta smurfen eftersom den blev galen. Inte så bra ur en rasistisk synvinkel. Den fick bli lila. 
• De är stereotyper och sexistiska och är menade att vara så.

Bästa uttalandet stod Jessica Gedin för när hon sa:

– Språket är jätteviktigt. Smurfarna är skapade för barnböcker och passar barnasinnet. Det vuxna ögat är inte alltid bra för barnböcker, vi analyserar och läser in betydelser som barnen inte gör. (Hörde ni? Alla ni som tycker att det är peddovarning på ”Lilla Anna och Långa farbrorn”, hörde ni?! Vems fantasi är smurfad?!)

Smurf för den!

Några Smurfar:

Glasögonsmurfen och Smurfan

Gammelsmurfen

 Det här borde väl vara Slappsmurfen?

Och kolla! En Krönikörssmurf!

Nu får vi se om det blir en ny smurfvåg, om de som var små smurffreak när de var små vill att deras barn ska blir den nya generationens smurffreak. Och att barnen gillar de små blå.