Kategoriarkiv: Böcker

Utlottning och reportage!

Eva uppfyllde sin dröm

Eva Rydinger har skrivit sedan hon var liten. I våras uppfylldes hennes dröm – debutboken ”Fotografen” kom ut. Efter många års slit.

I blå jeans, blågrå skjorta och slitna sneakers kommer Eva Rydinger gående till vår mötesplats. Mångas första intryck av Eva är antagligen att hon är en ganska lugn och lågmäld person, harmonisk och trygg i sig själv. Men alla som har sett henne släppa loss på en scen och leverera en stand up-show i Norra Brunnklass vet att hon även har en annan sida: den spexiga och komiska där hon bjuder stort på sig själv.
– Det är nog så att boken har förlöst en instängd del av mig själv, berättar Eva öppenhjärtigt när vi har beställt vår mat. Inte bara kvinnorna i handlingen har blivit hjälpta av att linsen har riktats mot dem utan även jag själv.

Eva med bok ögon-öga, höjd

I boken kan man läsa en del tekniska termer om fotografering, skärpedjup, mättnad och sånt. Därför är det lätt att anta att Eva är en duktig fotograf.
Eva skrattar glatt och det glittrar i de blå ögonen.
– Nej, inte alls! Jag blev tvungen att gå en fotokurs för att reda ut begreppen och förstå vad jag skrev om. Tydligen lyckades jag med det för det är många som har trott att jag är proffsig på att fota.

Eva berättar hela historien.
– Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Det var därför jag blev copywriter. Jag har faktiskt sparat mina gamla skrivhäften från skolan. Åh, kommer du ihåg bubbelböckerna? avbryter sig Eva entusiastiskt och börjar rota i sin handväska. Hon hittar mobilen och bläddrar fram en bild på ett gammalt skrivhäfte med bubblor på.
Efter att vi har förirrat oss på minnenas stig en stund fortsätter hon berätta.
– Jag skriver ju i jobbet, men jag ville prova att skriva en roman. Se om jag skulle klara av det, säger Eva och tar en klunk vatten.

Hon gick en skrivarkurs för att få de rätta verktygen. Sen några kurser till. Hon anslöt sig till en grupp skrivarvänner som hon lärde känna via Facebook och som har träffats varannan vecka.
– De har betytt oerhört mycket för mig. Vi har läst och kritiserat varandras texter, ärlig feed back är jätteviktigt. Gruppen har också hjälpt mig att hålla fokus på boken.

När Eva väl hade fått idén till sin roman tog det bara tio månader att skriva den. Det blev några helger ensam i sommarstugan och en timme här och där av familjens tid. Men med deras godkännande.
– Men efter de första refuseringarna tappade jag lusten och tron på mig själv, suckar Eva och tittar ut genom fönstret.
Så småningom tog hon nya tag, omarbetade, redigerade, lät en bokcirkel provläsa, omarbetade igen, redigerade lite till. Och blev refuserad igen.
– Det är hårt jobb att skriva en bok, något annat ska man inte tro, säger Eva bestämt och hugger in på efterrätten.

Under en kväll med skrivargänget frågade plötsligt en av de andra deltagarna, Ewa Åkerlind, som precis hade startat det egna bokförlaget Ordberoende förlag om inte hon kunde få ge ut Fotografen. Och på den lyckosamma vägen är det. I början av maj släpptes den och Eva firades på en stor releasefest med buller och bång och bubbel.

Bubbel o röda hjärtan
Bubbel och hjärtan har en central roll i “Fotografen”.

Eva är född och uppväxt i Ängelholm men flyttade till Järfälla utanför Stockholm för 20 år sen. Anledningen var att hon träffade sin blivande man Einar. I Järfälla hade de vänner, så det var ett naturligt val när de skulle köpa hus.
– Det bästa med att bo så här är närheten till naturen, säger Eva. Det är nära Mälaren, Görväln, Säby Gård, Järvafältet, Hummelmora – fantastiska naturområden runt knuten! Folk tänker inte på att det är nära till City också, det tar bara 15 minuter med pendeltåget in till Centralen.

Om du möter Eva i något av motionsspåren i Järfälla kan du vara ganska säker på att en scen, en karaktär eller en litterär konflikt håller på att utformas i hennes hjärna just då. Kreativiteten ökar nämligen när hon är ute och springer. Så stör henne inte då – roman nummer två är på gång. Och vi vill läsa ännu en varm, hudnära roman med sensuella övertoner.

Eva och Ewa
Eva och Ewa. Lycklig författare och lycklig förläggare.

Kort om Fotografen
När fotografen Vanjas mamma dör, flyr hon ännu ett förhållande genom att flytta till barndomshemmet i Skåne. Där träffar och fotar hon ett antal kvinnor, alla med sina egna hemligheter som exponeras i och med fotograferingen. Vanja börjar också nysta upp sina knepiga förhållanden till både mamman, männen och kameran. Det finns en anledning till att hon inte klarar av att bli fotograferad.

”Vanja granskade henne från sitt gömställe bakom gardinen. Det var en märklig syn att se en äldre kvinna i så svarta kläder mitt i den varma försommarkvällen. Ännu märkligare var det att hon stod i hennes egen trädgård. Klänningen såg ut att vara vald efter färg och inte efter väder. Ärmarna var långa och kragen trängdes uppe vid den smala halsen. Hennes gestalt skar sig mot fonden av allt det friska gröna och mot buskarna som stod i full blomning.”

 

UTLOTTNING AV FOTOGRAFEN!

Nu har du chansen att få ett eget signerat ex av “Fotografen”! Tillsammans med Eva Rydinger och Ordberoende Förlag lottar jag ut inte mindre än 3 stycken. Skriv i en kommentar om du vill ha den, senast den 21 oktober behöver jag ha ditt svar.

Signerar händer

Lycka till!

PS. Reportaget har varit publicerat i Magasin Järfälla och är något redigerat och förkortat.

 

Yrkesprövning. I dubbel bemärkelse.

Jag har varit på tre olika biblioteks sagostunder den sista tiden och läst bland annat Kluriga klara kan själv.

På det första biblioteket satt ett stort dagisgäng tillsammans med några fröknar (jag vet, det heter förskola och pedagoger) i en u-formad soffa. Jag satt mitt emot på en stol. Så fort något barn försökte säga något hyssjade en fröken. Det blev alltså ingen kontakt, ingen kommunikation. Det hela var lite stelt, kan man säga.

På nästa bibliotek fick jag välja själv. Jag valde golvet framför stolarna i biosittning och samlade barnen runt mig. Några småsyskon kravlade runt med lika kravlande föräldrar bakom, som försökte viska “Nej Astrid, inte dra i boken!”. Du vet sån där typisk föräldraviskning som inte alls är någon viskning utan går genom blyväggar alldeles smärtfritt. Det var smålivat och mysigt och barnen ville höra saga efter saga.

Det tredje biblioteket är nybyggt. Fräscht och färgglatt med en speciell bokläsningshörna med sittkuddar i olika nivåer.

Bibliotekarien som brukar hålla i sagostunderna sa till barnen:

“Idag är det inte jag som läser, det är den här tanten som ska läsa!”

Och nu vet jag precis hur Ferdinands mamma kände sig. Tant? Who – me? Det var det fräckaste! Jag har aldrig tänkt på mig själv som tant. Smått indignerad –  är det ett tantord? – i så fall ändrar jag till stött (nej, det låter tantigt det också!), jag ändrar till … äh, jag skiter i den här meningen.

Nu blev det lite livat i alla fall. Barn runtom på alla håll och kanter med fröknar som tillät dem att komma med infall. Precis som det ska vara, tycker jag. Det är helt okej att bli avbruten mitt i texten av en treåring som vill berätta att hon har gjort precis samma sak som Klara, eller den lille killen som sa att han aldrig klär på sig själv som Klara gör – det gör hans pappa.

Nu är det ju så med barn att hemtamhet står i direkt korrelation med antalet ord. Och ordens volym.
“Jag är törstig!”
“Jag måste kolla om min mamma är här!”
“Den där boken (vrider boken ur min hand och pekar på baksidan) har jag läst!”
“Får jag känna på din ring?”

Den lille som satt på min högra sida blev till slut så hemtam att han satt och fyndade. Dessvärre kom alla fynden från hans näsa. Och så liksom råkade han dra fingret längs min ärm, så att fingret blev fit for fight att göra nya fynd.

Ja ja. En yrkesprövning att lägga till erfarenhetsbanken.
Nu vet jag hur sagotanter har det.

 

Eget beröm luktar fortfarande illa?

Det är roligt med ordspråk och talesätt, de är ofta som en liten historieberättelse i sig. Längst ner ser du några som jag har skrivit om tidigare.

I dag tänker jag på det Jantiska “Eget beröm luktar illa”. Jag ska försöka göra lite PR för min barnbok och det är svårt. Den där jäkla Jante sitter insnörd i mina lockar och viftar med sitt slemmiga pekfinger: “Nänänä, nu skryter du! Det är fult!” ylar han. Sen petar han sig i näsan och skickar iväg en snorkråka. Det lilla äcklet. Jag har försökt ta reda på bakgrunden till “Eget beröm luktar illa” men jag hittar inget. Inte vid en ytligare sökning i alla fall.

Men. Boken då. Kluriga Klara kan själv. (Vik hädan Jante!) Den ser ut så här:

Kluriga Klara framsida

Så fint och skickligt illustrerad av Elina Höglander (som jobbar med nästa barnbok när tid finns).

Förutom några reportage och artiklar i tidningar (papperstidningar gubevars!) har några skrivit så här om den:

Annelie: Glömde berätta, lille Tristan vill helst att vi läser din bok flera gånger på raken, inte byta till nån annan som vi brukar göra. Mycket gott betyg vill jag lova!

Susannep (dagbarnvårdare): Jag läste den en gång, jag läste den två gånger, jag läste den TRE gånger. Inte för att den var svårläst. Utan barnen ville höra den gång på gång.

Hörni: Krönikören är personen jag är avundsjuk på. Hon jobbar som frilansande journalist och skriver så himlans bra, roliga, vassa, tänkvärda och finurliga inlägg och krönikor i sin blogg och har nu tillsammans med illustratören Elina Höglander gett ut en jättefin och rolig liten barnbok om en klurig tjej, Kluriga Klara kan själv.

Fina ord som gör mig stolt!

På sista tiden har jag varit och läst några gånger på sagostunder på bibliotek. Det är så roligt att se barnen känna igen sig, säga att så skulle de också göra, gissa vad Kluriga Klara tänker hitta på och skratta åt henne. Det, skrattet och igenkännandet, är verkligen lön för mödan! Tyvärr kan jag inte handla mat för den typen av lön, så
KÖP DEN för bövelen! Wow – där jagade jag skiten ur Jante!Den finns bland annat hos: Bokia.se,  Bokus.com och billigast hos förlaget Lilmedia.
Avslutningsvis: Jo, jag tycker nog fortfarande att eget beröm luktar illa. Men det är ju lätt avhjälpt: Håll för näsan då!
———————————————————————————————-

Tidigare skrivet om ordspråk: Egna ordspråkJag ser röttAtt sila mygg och svälja kamelerDen som väntar på något gott – FNYS!Kärt barn har många namn.

Kaxigt värre. Om Kluriga Klara.

Det känns konstigt att se sig själv i Magasin Täby. Speciellt framsidan. På bilden tidningen valt ser jag ut som ett begagnat tuggummi. Du vet en stor, vit, oformlig massa som man har klämt fast någonstans. Barnen skrattade och sambon sa Oj! och flinade.

IMG_6636

Den duktiga journalisten Mia Bornberger har skrivit bra, riktigt bra. Kaxigt. Men hellre kaxigt än menlöst.

IMG_6633

För ingen vill ju framstå som menlös.

IMG_6634

En ny och spännande erfarenhet är det i alla fall.

 

Kluriga Klara kan själv

Det är dags att sälla sig till jantedraåtskogen.nu-anhängarna och berätta att det äntligen går att köpa min barnbok “Kluriga klara kan själv”. Den handlar om att små barn kan så mycket själva – om vi bara tillåter dem.

De underbara bilderna har den begåvade Elina Höglander gjort.

Vi tycker att barnböcker är för dyra och ville därför göra en till så lågt pris som möjligt men som ändå klarar av små ovarsamma nypor.

Du kan köpa den svindyrt på bokus.com. Hujedamej vilket påslag. Prischock fick en ny innebörd.

Eller grisdyrt på bokia.se.

Eller så beställer du den grymt billigt, 69 kronor + porto 12 kronor, direkt hos förlaget LiLmedia Förlag.

Den lär komma på cdon.com, till än så länge hemligt pris och går att beställa hos de flesta bokhandlare.

Bor du på en ort där Nilssons bokhandel finns kan du skutta in och köpa den där.

När du har läst den får du gärna berätta vad du tycker. Mycket nöje!

 

 

 

Recension: Mina fräknar

 

Sofia Hallberg debuterade i augusti med romanen “Mina fräknar”. Bokens huvudperson Karin lever ett icke-liv. Hon hoppar mellan kortare jobb och sitter och tittar ut genom sitt köksfönster. Hon har inget umgänge, ingen kontakt med föräldrar eller vänner, lever endast genom fästmannen. En dag får hon kontakt med grannen ovanpå och saker börjar hända. Inte minst med Karins fräknar. Hon blir besatt.

Jag gillade den här boken. Fast jag var väldigt irriterad mellan varven och ville ruska om Karin så att hon skulle vakna. Lite konstigt tycker jag också att det är att en människa som hon kan vara HELT utan kontakter med andra, det stämmer inte. Trots det gillade jag den, som sagt. Språket är bra och handlingen flyter på. Speciellt bra tycker jag att skildringen av Karins besatthet är och hur hon använder den för att tolka händelser.

Annorlunda och helt klart läsvärd, med andra ord. Sorgligt att tänka att det säkert fortfarande finns kvinnor som säger upp sitt eget liv till förmån för sin mans.

Utgiven av Damm förlag.

Bokus
Adlibris

Lyckost! Men vad har ost och lycka gemensamt?

Idag har jag tänkt att jag är en riktig lyckost. Sen började jag fundera på den där osten. Var kommer den in i bilden? Visst kan man bli väldigt lycklig av att äta en riktigt god ost – men det känns ändå lite långsökt att det skulle vara anledningen till uttrycket.

Jag har försökt hitta en förklaring och funnit att man på 1800-talet kallade personer som inte hade alla proppar i proppskåpet för ostar. När så denne ost, som saknade pålägg till sin macka, hade tur i något kallades han/hon för lyckost. Så småningom trillade betydelsen ost=mindre intelligent, eller dumskalle om du så vill, bort. Och kvar på tallriken låg en lycklig ost och smilade så gott det gick bland hålen.

En sån är jag idag. Troligtvis en mjuk, doftande brie, så där mogen att ostmassan börjar hänga utanför skalet. (Det här skulle kunna anspela på min muffinsmidjan, men det var helt oavsiktligt. Jo. Jag lovar.)

Det började igår eftermiddag när en granne gissade att jag är tio år yngre än jag är. Lyckost! Eftersom hon är humorbefriad och inte ville låna pengar så trodde jag henne. Så kom daghundens matte och undrade vilken hudkräm jag använder – eftersom jag inte har några rynkor. Lyckost och helt klart väldigt bra för egot. Det hela späddes på av att jag på bästa fjortisvis har fått en finne, vilket gör att jag känner mig ung yngre. Lyckost! Mindre kul att den sitter på arslet, men men, man kan inte få allt.

Andra saker som gjort mig lycklig de senaste dagarna:

 
Det är gladiolustider! Älskar denna ståtliga men samtidigt skira blomma där man får många för en liten peng. Lyckost!

I morse stod en jätte och hällde ett mindre hav över oss. Och jag slapp gå ut. Lyckost!

Kloker gick till skolan utan “diskussion” fast Krusidullan är hemma och snorig. Lyckost!

Hunden bajsade precis bredvid en papperskorg. Lyckost!

Krusidullan sa att jag är mysigt knäpp. Lyckost!

Ja, det finns många små saker i vardagen som faktiskt skapar lyckokänslor. Men den här, den hör inte till vardagen! Så glad och lycklig jag är över det här. Och ännu lyckligare kommer jag att vara när jag väl har den i handen.

Serieboksmingel med Posy Simmonds och Julien Neel

Serieböcker.
Grafiska romaner.
Serieromaner.

Vad de än kallas så är de ny mark för mig. Min bokhylla har hittills innehållit endast en serieroman: “Watchmen”. Det var därför med stor nyfikenhet som jag läste “Tamara Drewe” av Posy Simmonds och några av böckerna om “Lou!” av Julien Neel.

Jag slukades. Hel och hållen. Valkar och allt. Lite till min förvåning, måste jag erkänna. De var varken platta eller fulla med klyschor. Det var därför med stor glädje som jag, tillsammans med ett tiotal andra, minglade och åt middag tillsammans med de två författarna på Bistro Barbro. En middag som var en smygstart av Stockholms Internationella Seriefestival  som gick av stapeln i Kulturhuset under helgen.

Posy Simmonds är en väldigt mysig, typiskt engelsk dam. Lågmäld, artig, försynt rolig. Hon har jobbat på The Guardian sedan 70-talet och både illustrerar och författar, gärna om engelska medelklassen. Pennan är både känslig och vass och humoristisk. Posy har alltid en penna i handen och brukar rita på väggarna hemma, till makens stora ogillande.
– Ta lysknappar till exempel, de riktigt inbjuder till att bli ansikten! myste hon.
Tamara Drewe är löst baserad på Thomas Hardys Fjärran från vimlets yra men förlagd till nutid. Vissa sidor är mest text, andra är vad posy kallar “silent pages”, alltså bildserier utan text. Helt klart läsvärd!
Tamara Drewe är nominerad till “Urhunden“.

Fransmannen Julien Neel är pappa till böckerna om “Lou!”, i Sverige kända från bland annat Kamratposten och som filmer i Barnkanalen. När jag såg honom undrade jag var han hade baguetten – så fransk ser han ut. Ständigt puffande på sin elektroniska cigarett. Även han är ganska försynt och lågmäld.

Vi fick veta att serieböcker är mycket större och mer vanliga i Frankrike än här. Men Julien saknade en serie för barn, inte pojkar eller flickor. Serier för pojkar är endimensionella, utan känslor och med mycket pangpang och robotar och för flickor är det rosa och prinsessor och smink och mycket känslor, menar han.
Så föddes serien om Lou. Otroligt pricksäker och charmig. Och rolig fast med en mörk underton. Lous slarviga och tv-spelstokiga mamma är Julien själv förebild till.
Jag gillade verkligen böckerna om Lou. Fast jag är vuxen. Tror jag.

De är lite roliga de här ritande författarna. När de ska signera böcker måste de ju rita lite också. Och fint blev det!

Vi har Lisa Wibom på Wibom Books att tacka för att dessa böcker finns på svenska. Vad gjorde vi utan dessa eldsjälar? Det är Lisa som har låtit översätta och gett ut dem. Nu väntar vi bara på flera! Det var också Wibom Books som stod för inbjudan till det trevliga arrangemanget, som Skugge & Co fixat.

Stämningen, pratet, maten, vinet – det blev en sådan där kväll som lever kvar, som man har glädje av länge. 

————————————————————————————

Läs gärna vad några andra skrivit:
Breakfast Bookclub
Simona Ahrnstedt

Tamara Drewe kan du köpa här
Den senaste boken om Lou kan du köpa här

Igelkottens elegans – helt underbar

Igelkottens elegans — vilken titel! Bara den kan man ju bli lycklig av, den sätter genast igång tankarna om vad romanen kan tänkas handla om.

Boken har två huvudpersoner: Renée, 54 år, är portvakt i en förnäm fastighet i Paris finare kvarter och Paloma, som bor i huset. Renée är änka, mycket intelligent och beläst, men hon gömmer sin verkliga person bakom ett typiskt portvaktsbeteende, det vill säga butter och korkad. Paloma är tolv år, överintelligent och udda. Hon har bestämt sig för att begå självmord när hon fyller 13 år.

Både Renées och Palomas liv korsas och påverkas när en av våningarna säljs till en japansk man, som inte har den nedärvda överlägsenhet som övriga i huset besitter. Mer än så vill jag inte berätta eftersom det säkerligen skulle beröva dig läsunderhållningen.

Med ett språk som skimrar och får mig att le och ibland utmanar mig, träffsäkra och underhållande metaforer, raljerande över Paris överklass, härliga karaktärer, en handling som är både roande, kärleksfull och sorglig är Igelkottens elegans det bästa jag har läst på väldigt länge.

Ett plus är att översättningen har gjorts av två personer vilket säkerligen hjälpt till att skildra Renées och Palomas historier med olika röster.

Författarinnan Muriel Barbery är fransyska, bosatt i Japan. Att hon har varit lärare i filosofi visas i bokens filosofiska djupdykningar. Men det blir aldrig tungt — orden flyger med lätthet över sidorna och jag fick flera nätter förstörda. Det är ett väldigt gott betyg när det inte går att sluta läsa fast klockan är 2.30. 

Boken har vunnit flera prestigefyllda priser och när den kom ut i Sverige 2009 blev den en av årets största bokframgångar. Vad gjorde jag då? undrar jag. Hur kunde jag missa den?

Läs den och njut!

————————————————————————–

Adlibris
Bokus

Vinnare och kannibaler

Vinnare av Fridah Jönssons bok “Sex, sprit och ätstörningar: Tonåringarnas handbok till föräldrarna” blir Freja!

Grattis till dig! Hoppas att du får några bra tips på hur du ska bemöta både din nyblivna tonåring och den som är född tonåring!

——————————————————————————————-

Så där ja, vinnaren är avklarad, så jag tar och slänger in några kannibaler då.

Har du hört den om de två kannibalerna? I så fall kan du sluta läsa nu.

Det var två kannibaler som satt på trappan till skolan och tittade på alla barnen som lekte på skolgården. En lärare kom förbi och frågade varför de inte var med och lekte.

– Mamma har sagt att vi inte får leka med maten.