Eva uppfyllde sin dröm
Eva Rydinger har skrivit sedan hon var liten. I våras uppfylldes hennes dröm – debutboken ”Fotografen” kom ut. Efter många års slit.
I blå jeans, blågrå skjorta och slitna sneakers kommer Eva Rydinger gående till vår mötesplats. Mångas första intryck av Eva är antagligen att hon är en ganska lugn och lågmäld person, harmonisk och trygg i sig själv. Men alla som har sett henne släppa loss på en scen och leverera en stand up-show i Norra Brunnklass vet att hon även har en annan sida: den spexiga och komiska där hon bjuder stort på sig själv.
– Det är nog så att boken har förlöst en instängd del av mig själv, berättar Eva öppenhjärtigt när vi har beställt vår mat. Inte bara kvinnorna i handlingen har blivit hjälpta av att linsen har riktats mot dem utan även jag själv.
I boken kan man läsa en del tekniska termer om fotografering, skärpedjup, mättnad och sånt. Därför är det lätt att anta att Eva är en duktig fotograf.
Eva skrattar glatt och det glittrar i de blå ögonen.
– Nej, inte alls! Jag blev tvungen att gå en fotokurs för att reda ut begreppen och förstå vad jag skrev om. Tydligen lyckades jag med det för det är många som har trott att jag är proffsig på att fota.
Eva berättar hela historien.
– Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Det var därför jag blev copywriter. Jag har faktiskt sparat mina gamla skrivhäften från skolan. Åh, kommer du ihåg bubbelböckerna? avbryter sig Eva entusiastiskt och börjar rota i sin handväska. Hon hittar mobilen och bläddrar fram en bild på ett gammalt skrivhäfte med bubblor på.
Efter att vi har förirrat oss på minnenas stig en stund fortsätter hon berätta.
– Jag skriver ju i jobbet, men jag ville prova att skriva en roman. Se om jag skulle klara av det, säger Eva och tar en klunk vatten.
Hon gick en skrivarkurs för att få de rätta verktygen. Sen några kurser till. Hon anslöt sig till en grupp skrivarvänner som hon lärde känna via Facebook och som har träffats varannan vecka.
– De har betytt oerhört mycket för mig. Vi har läst och kritiserat varandras texter, ärlig feed back är jätteviktigt. Gruppen har också hjälpt mig att hålla fokus på boken.
När Eva väl hade fått idén till sin roman tog det bara tio månader att skriva den. Det blev några helger ensam i sommarstugan och en timme här och där av familjens tid. Men med deras godkännande.
– Men efter de första refuseringarna tappade jag lusten och tron på mig själv, suckar Eva och tittar ut genom fönstret.
Så småningom tog hon nya tag, omarbetade, redigerade, lät en bokcirkel provläsa, omarbetade igen, redigerade lite till. Och blev refuserad igen.
– Det är hårt jobb att skriva en bok, något annat ska man inte tro, säger Eva bestämt och hugger in på efterrätten.
Under en kväll med skrivargänget frågade plötsligt en av de andra deltagarna, Ewa Åkerlind, som precis hade startat det egna bokförlaget Ordberoende förlag om inte hon kunde få ge ut Fotografen. Och på den lyckosamma vägen är det. I början av maj släpptes den och Eva firades på en stor releasefest med buller och bång och bubbel.
Bubbel och hjärtan har en central roll i ”Fotografen”.
Eva är född och uppväxt i Ängelholm men flyttade till Järfälla utanför Stockholm för 20 år sen. Anledningen var att hon träffade sin blivande man Einar. I Järfälla hade de vänner, så det var ett naturligt val när de skulle köpa hus.
– Det bästa med att bo så här är närheten till naturen, säger Eva. Det är nära Mälaren, Görväln, Säby Gård, Järvafältet, Hummelmora – fantastiska naturområden runt knuten! Folk tänker inte på att det är nära till City också, det tar bara 15 minuter med pendeltåget in till Centralen.
Om du möter Eva i något av motionsspåren i Järfälla kan du vara ganska säker på att en scen, en karaktär eller en litterär konflikt håller på att utformas i hennes hjärna just då. Kreativiteten ökar nämligen när hon är ute och springer. Så stör henne inte då – roman nummer två är på gång. Och vi vill läsa ännu en varm, hudnära roman med sensuella övertoner.
Eva och Ewa. Lycklig författare och lycklig förläggare.
Kort om Fotografen
När fotografen Vanjas mamma dör, flyr hon ännu ett förhållande genom att flytta till barndomshemmet i Skåne. Där träffar och fotar hon ett antal kvinnor, alla med sina egna hemligheter som exponeras i och med fotograferingen. Vanja börjar också nysta upp sina knepiga förhållanden till både mamman, männen och kameran. Det finns en anledning till att hon inte klarar av att bli fotograferad.
”Vanja granskade henne från sitt gömställe bakom gardinen. Det var en märklig syn att se en äldre kvinna i så svarta kläder mitt i den varma försommarkvällen. Ännu märkligare var det att hon stod i hennes egen trädgård. Klänningen såg ut att vara vald efter färg och inte efter väder. Ärmarna var långa och kragen trängdes uppe vid den smala halsen. Hennes gestalt skar sig mot fonden av allt det friska gröna och mot buskarna som stod i full blomning.”
UTLOTTNING AV FOTOGRAFEN!
Nu har du chansen att få ett eget signerat ex av ”Fotografen”! Tillsammans med Eva Rydinger och Ordberoende Förlag lottar jag ut inte mindre än 3 stycken. Skriv i en kommentar om du vill ha den, senast den 21 oktober behöver jag ha ditt svar.
Lycka till!
PS. Reportaget har varit publicerat i Magasin Järfälla och är något redigerat och förkortat.
