Så där ja, då kör vi igång en ny runda med Bongoklubben. Den här gången berättar vi om ett tillfälle då vi inte trodde våra ögon eller öron. Länka till den som du fått ”pinnen” av och den som du skickar vidare till, enligt listan nedan. På så sätt kan läsarna klicka sig fram till ett antal lustiga, konstiga, häpnadsväckande historier. Mycket nöje!
—————————————————————————————
När jag var tonåring jobbade jag extra på Esso Järva Krog, som det hette då. Trogna läsare har läst om det tidigare. En höstdag kom det in ett gammalt par, säkert närmare 80 år. De var klädda i knickers, hemstickade sockor och lusekoftor. Deras ansikten liknade russin och ögonen var stora, pigga och hänförda – lite som barns ögon framför godisdisken.
Efter att vi hälsat berättade de stolt att de hade vunnit en bussresa till Stockholm, där de aldrig hade varit förut. De bodde någonstans på den allra vischigaste vischan i det allra bortersta hörnet av Norrland.
När inskrivningen väl var avklarad, den tog en stund eftersom de ju aldrig hade gjort något liknande tidigare, gav jag dem deras nyckel med orden:
– Då får ni rum 610, på sjätte våningen (inte kommer jag ihåg rumsnumret, jag hittar på något, men högt upp var det).
De hejdade sig med ryggsäckarna halvvägs, tittade på varandra och gubben utbrast:
– Men snälla fröken, inte orkar vi gå så högt upp!
– Nej, det behöver ni förstås inte, ta hissen! svarade jag käckt.
De sökte varandras blickar igen och sa sedan osäkert:
– Hissen?
– Javisst, hissarna har ni där, sa jag och pekade på hissarna medan jag började undra om de inte hade alla propparna i skåpet.
Återigen tittade de på varandra, sedan på de tre stängda hissdörrarna och så på mig igen.
– Och den där ”hissen”, sa gubben med betoning på hissen, den ska ta oss till sjätte våningen menar fröken? Tonfallet avslöjade att de trodde det var jag som hade en trasig propp.
Jag hänvisade dem till hissen igen, pekade, var tydlig och de tog sina ryggsäckar och tassade smygande fram till de stängda hissdörrarna. Och så stod de där och glodde på dem.
– Tryck på knappen bredvid så kommer snart en hiss! ropade jag och visste inte riktigt vad jag skulle tro. Kunde det verkligen finnas folk i Sverige som aldrig hade hört talas om hissar?
Paret sökte varandras blickar igen och stärkta av dem tryckte gubben på knappen. En hiss öppnade sig framför dem och de klev in, försiktigt. Sen stod de där. Helt stilla, hand i hand, med ryggarna utåt.
– Tryck på knappen som det står sex på! hojtade jag uppmuntrande.
Med blickar som om de var på väg till Hades, tryckte de försiktigt på knappen och hissen åkte iväg.
Kvar i receptionen stod jag och undrade över vad jag just hade varit med om. För om jag trodde mina ögon och öron hade jag just träffat ett par som aldrig hade hört talas om uppfinningen hiss. En ”modernitet” som vid det tillfället hade funnits i ungefär 130 år. Hur skulle man ha kunnat undgå det? Man kan ju inte stå med huvudet i ett hjortronris jämt?
Än idag undrar jag hur det gick för dem i trafiken i Stockholms trängsel, tunnelbana, rulltrappor, rödlysen… Oj oj.
—————————————————————————————–
Nu lämnar jag över till Helen, Käringen mot strömmen, som säkert har något roligt att berätta!
Helen
Ann-Mari
Millan
Annelie
Mia systeryster
Ama de Casa
ansepanse
Fru Gårman
Stattinskan
Husfrun
Britt
Karin
Freja
Gun vaknade sent men ska självklart vara med!
Yohanna i Las Palmas kom instudsande med en julskinka under armen och säger att hon har förälskat sig i Bongoklubben. Sött va? Sånt går inte att motstå.
Lämna ett svar