Precis som så ofta kikade jag igenom mina mejl och sociala medier efter frukost. Medan kaffet gjorde sin verkan tittade jag på en film som någon lagt ut på Facebook, något som jag ytterst sällan gör. Skulle jag titta på alla de filmer som vänner lägger ut skulle jag inte hinna med något annat. I alla fall, den här filmen visar hur några turkiska fiskare ser ett bylte på havet – de tror att det är ett barn. De skyndar sig dit och hittar TRE små barn i flytvästar. Det minsta är bara en liten knatte, inte ens två år. Han ligger livlös i sin för stora flytväst. De andra barnens skrik skär i min själ.
Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder. Jag fylls av tanken: Tänk om det vore mina barn? Tänk om det var så krisigt i Sverige att jag skulle välja den sketna farliga båten framför att stanna kvar? Då kan man vara säker på att jag skulle vara helt och fullt övertygad om att det var ännu farligare att bli kvar i mitt hemland. (Och en smått ilsken tanke till den fiskare som filmade. Men de hjälpte ju barnen, det hade inte gått fortade utan filmning. Lite obehagligt ändå. Tänk om barnen varit döda?)
Jag tror inte att vi som har vuxit upp i trygga, krigsfria Sverige kan föreställa oss hur det känns. Att utsätta sina barn för något så farligt, hur nära panik är man inte då? Men vi kan försöka. Vi måste försöka. Jag är övertygad om att det inte finns någon normalt funtad förälder som utsätter sina barn för dödsrisker om de har ett annat val.
Den lille pojken i vattnet då? Fiskarna fick upp honom i sista sekund. Han hade slutat andas men de fick igång honom. Att se de tre barnen återförenas med sina föräldrar, att se deras tacksamhet – dags för en ny ström utefter kinderna.
Blödig har jag alltid varit. Numera säger man stor empatisk förmåga. På Wikipedia står det så här (förkortat): Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra.
Är det så att många i vår värld saknar empatisk förmåga? Ja, tyvärr, blir mitt svar. Man behöver absolut inte börja gråta för allt elände man ser och hör – men känna, det borde alla.
Nyare forskning har visat att tittandet på bra tv (jag törs gissa att matlagnings- och ungkarlstävlingar inte är inkluderade) utvecklar vår empati och emotionella intelligens. Det kan nog vara så, men jag var blödig långt innan jag började titta på tv. Som liten plockade jag upp björkhängena från marken och gömde dem under sängen. Det var så synd om dem som ingen ville ha, tyckte jag. Jo, det kan ju vara måtta på empatin.
Eftersom bra drama utvecklar den emotionella intelligensen är det helt okej att slänga sig i soffan och titta på ett avsnitt av Homeland nu. Och ingen kan komma och säga att det är förslappande att titta på tv. Nu får vi fundera på hur vi ska få alla krigsgubbar och stridsnissar, det är ju sällan kvinnor som startar krig – sug på den! – att börja titta på Downton Abbey, Homeland och andra serier.
Lämna ett svar