Jag förstår vad de säger. Ibland. Orden finns i min hjärna men de släpps inte ut ur min mun, de fastnar i en geggig kontroll som förvränger dem och släpper ut något omöjligt. Jag är rädd. Jag kommer att bli ett kolli. Steg för steg. Doktorn säger: det finns ingen bot, ingen återvändo. Först talet. Sen förståelsen. Känslorna. Och till sist det som var jag. Styvdottern är med mig till doktorn. Jag berättar att jag är orolig. Men jag hör bara ljud, ljud utan någon mening. Jag ser hur hon försöker förstå. Till slut frågar hon om jag kan skriva det jag säger. Jag nickar. bbjr jdorl vespk. Maskarna i min hjärna har ätit upp ännu en bit. De vill att jag ska ha hjälp hemma. Jag vill inte. Vad skulle vi prata om? De andra förstår ju inte att jag inte säger nej, det är bara min mun. Det kommer brev. Så konstigt. Alla bokstäverna står huller om buller. Är det imorgon nu? Mörkret borde komma fortare.
Not: Texten ska föreställa komma ifrån min styvmor som har drabbats av en synnerligen elak demens.
Lämna ett svar