Tydligen. Nu tror du kanske att jag har skrivit fel och menar svalnat, men så är det inte.
Under sommaren var jag glödande. Varför vet jag inte, kan inte skylla på för mycket värme och idogt solande. Skrivarlusten hettade när tid att skriva inte fanns.
Det första som hände var att en grannes brandlarm gick. Vi satt ute hos en annan granne och ömsom huttrade, ömsom tog en klunk vin. Kallt vin. Som tur var brann det inte. Men den halvdöva gubben hörde inte.
Lite senare bodde jag på en hotellbåt i Göteborg. Klockan sex en morgon gick brandlarmet. Det brann inte nu heller. Men jag började känna mig lite brandstalkad.
Några veckor efter det jobbade jag en natt. Plötsligt utlöstes alla seriekopplade brandvarnare. Som du kanske anar brann det inte då heller. Tack och lov. Men jag fick konstiga blickar av somliga som var med även i Göteborg. Jag bedyrade att jag inte har någon pyromanådra.
I slutet av sommaren var jag hos tandläkaren i Täby Centrum. På väg ut möttes jag av en massa människor på väg in till väntrummet. När jag kom ut i centrumet var det tomt. Det där konstiga ljudet i hissen hade jag liksom lagt åt sidan eftersom alla ombyggnader i centrum alltid låter. Aha. Det brann. Surprise. En röst uppmanade alla att utrymma lokalen.
På sistone har inga larm ljudit där jag befunnit mig. Jag känner mig inte ett dugg glödande. Skrivarlusten ligger på nollan och småguppar.
Jag har falnat.
Men. Längst därinne, när man river runt i askan, där glöder en liten härd av ord. Jag ska blåsa på dem, försiktigt. Hålla glöden vid liv tills jag en dag vet hur jag ska ta fram dem. Då ska deras svärta göra avtryck på papper. Inte i brandalarm.
Lämna ett svar