Det finns många historier om snåla kollegor, bekanta och vänner.
Som hon som alltid såg till att få betala sin del av krognotan sist. Eftersom alla då hade lagt dricks så ”behövde” hon inte betala alls.
Eller familjen som kommer på besök, som inte bara förväntar sig mat och husrum av värdparet utan även betalda aktiviteter för barnen. Varje sommar.
Och släktingen som alltid lyckas ”vara med” på gemensamma presenter men aldrig betalar. ”Jag har inga kontanter – vi tar det nästa gång.”
Gemensamt för alla dessa och liknande historier är att snålisarnas omgivning till sist blir snål tillbaka. Jag blir det i alla fall, jag känner hur snålheten tar plats i magen, växer, surnar och kommer ut i något otrevligt, beskt. Jag har ingen lust att alltid betala för andra eller mer än andra. Som trots att de har råd aldrig gör samma sak tillbaka.
Så frågan blir: Varför smittar snålhet? Varför smittar inte generositet?
För om generositet smittar så borde det allra mesta av snålheten ha försvunnit.
Lämna ett svar