Man kan prata mycket om mat och särskilt mycket om skolmaten (jag kan till exempel avslöja att kidsen inte uppskattar att köket, kanske i sin strävan att minska matsvinnet, hivar i allt överblivet i köttfärssåsen. Där har både ledsna salladsblad och gurka simmat runt tillsammans med ananas och geggiga oliver). Här är ett exempel ur levande livet.
Igår kväll vid middagen sa Krusidullan, på det där förorättade sättet som trettonåringar är experter på:
”Och VET du vad vi ska få för lunch på torsdag?! Fiskfri kasse! Men vad är det? Typ en kasse utan fisk i?!” Ögonbryn och tonfall sköt i höjden, en krock med taket avvärjdes i sista sekund.
Mamman vid bordet höll på att skratta sig av stolen.
Efter middagen medan dottern plockade i diskmaskinen och jag plockade av bordet, höll Kloker på att hacka en fruktsallad till efterrätt. Han frågade om han skulle ha i någon mer frukt.
”Du kan ta en apelsin i, det är gott”, sa jag.
Snabbt plockade han upp något ur fruktskålen, stirrade på den i handen och sa:
”Vad SMÅ apelsinerna är!”
Den småfnittrande mamman svarade:
”Kan bero på att det är en satsumas. Apelsinerna ligger där på bänken”.
”De HÄR, de är ju gula? Apelsiner ska vara orange, de heter ju orange på engelska”, svarade den förbryllade femtonåringen och stirrade på den gula frukten. Sen fortsatte han:
”Then we have to call them yellow”.
Det ska jag säga, att den där yellow, det var den suraste jag nånsin ätit. Men middagen och pysslet i köket var glatt. Tjo.
Lämna ett svar