Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: “Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?
I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!
Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.
Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.
Ja, vilken dag vi fick! Så himla kul att träffa dig IRL efter all kontakt vi haft via bloggar, mail och Facebook. Och miljön var ju inte dålig -Österlen en sommardag är svårslaget Var lite nervös inför att intervjua en kollega men i ditt fall visade det ju sig vara enbart en fördel – tack för all bra och givande input!
Jättefina bilder – dem måste du vara nöjd med.
Ingrid
Så jäkla kul att få vara med i ett sånt reportage! Heja dig!
Intressant reportage, och spännande att få veta lite mer om dig. Du är en riktig tuffing. Tror aldrig jag hade haft modet att starta om så som du, men jag önskar att jag hade. Jag såg att du lyckades smyga dig fram till måsen. Kram
Nja, jag är inte speciellt tuff. Men ibland måste man bortse från det.
Kram
Eftersom jag inte alls vet hur det gick till (eller jag visste i alla fall inte innan jag läst ditt inlägg!) så tycker jag du ser väldigt härligt naturlig och avslappnad ut, med håret sådär härligt “Carolalikt” på ände 😉
Allvarligt talat, så blev det väldigt bra bilder! Kul med reportaget, ska genast läsa det (har ju tillgång till tidningen i fråga via “readly” så det ska kunna göras med omedelbar verkan!
Nu har jag läst – vilket härligt reportage! Så rätt du har gjort och så skönt att du trivs med ditt beslut. Jag har en känsla av att det finns många som skulle vilja och önskar att de vågade ta språnget. Det är lite som jag säger, det är ok att ångra saker man har gjort, men jag vill inte sitta där en dag och ångra det jag aldrig gjorde…
Vad roligt! Ja, visst finns det det – tyvärr. Kloka ord du skriver, dem tar jag till mig.
Haha! Carolalikt! Haha! Frisyren kräver en del vax eller spray, så när vinden vek upp det kändes det mera som ett murbygge än en snygg bris genom lockarna 🙂
Vad kul! Skoj att du får en sån – välförtjänt! – uppmärksamhet 🙂
Tack så mycket för det!
Du ska inte vara så självkritisk! Du är helt underbar! Både i ditt skrivande men även på alla bilder.
Sv. de “röda fläckarna” som du ser på valparna är (…nu får du ha lite genustänk fast tvärt om…) egentligen rosa prickar på tikarna. De är alla märkta; tikarna med rosa och hanarna med blått, på olika ställen så jag kan se, studera och uppmärksamma de olika individerna i deras utveckling.
Kram
Åh, tack! Vilka egoboostord. Tack!
Efter klättrande och skuttande hade jag inte ens suttit upp, allra minst stått, jag hade legat på marken medan ambulanspersonal hade fått återuppliva mig 😉
Att byta karriär mitt i livet…jo…gjorde det också…att våga ta chansen och förverkliga något är ju tyvärr inte allas möjlighet…men får man den möjligheten…bara att ta den…om man vågar.
Ha en fin avslutning på veckan nu…det ska jag. 🙂
Vad roligt att du också har bytt mitt i livet!
Fina bilder och så kul och spännande.
En jättefin kväll önskar jag dig.
Kram.
*ler* Jag köpte den sista Allas i vår affär och läste om dig!! Vilken fin artikel!! :)) Nästan lika bra som den som en viss person skrivit om mig.. 😉 Och vilket kul inlägg – tack för att du berättade om truten/måsen/gladan.. Undrade faktiskt lite om den..
Ha en fin helg!
Kram
Haha! Du är rolig du. Gulligt att du köpte tidningen 🙂
Ha en fin helg du med!
Kram
Oj, intressant! Får köpa tidningen.
Äsch då. Nu har jag missat det jag skulle komma ihåg.
Men nu har jag antecknat tidningen och numret.
Den finns på biblioteket. Så då ska jag läsa om dig Lotta!
Härliga du!
Kram
Vad kul att du fått positiv uppmärksamhet! Lycka till i fortsättningen!!!!
Ha en skön fredag!
Tack och detsamma!
Så fin du är! Inte alls stel och lyktstolpig. Haha!
Visste inte att du bytte karriär så, så, så….vadå sent i livet? …..men efter halva ungdomen.
Själv påbörjade jag en ungdomsroman för 7 år sen. Sjukskriven och utbränd, sönderstressad och slut. Men jag blev hundfrisör i stället. Haha, kan vara en tillgång att KUNNA skriva om man vill göra karriär.
Nu är jag 48 men på något sett fick jag känslan av att det faktiskt inte är för sent.
Men ungdomsromanen om tonåringen med sin stressade mamma, den gick i graven tillsammans med en kraschad dator.
/P
Tack snälla. Men vad tråkigt med ditt manus. Fy, vilken mardröm.