Det är berikande att resa sägs det. Jag håller med, absolut. Men själva resan behöver inte vara mycket att hänga i julgranen. Inte i påskriset heller för den delen. Om man inte tågluffar, åker med Rosa bussarna i Afrika eller något sånt. Jag tänker mera på en vanlig flygresa. En sån som man helst inte vill återuppleva.
På påsklovet åkte vi på vårt livs första all inclusive-resa till Gran Canaria. Att det visade sig vara en almost all inclusive kan du läsa om här, nu tänkte jag mest på själva flygresan dit.
Att väckarklockan ringer före 4 på morgonen är rätt tufft bara det, redan från början är man kanske inte sitt allra mest sprudlande, hurtfriska jag. Men ändå en barnlek jämfört med det som komma skall som visade sig bli en prövning av det större slaget.
Ingredienser:
Ett stycke 10-åring som beslutsamt gick in för att hinna prata tre miljarder ord innan klockan slagit sex. Glatt och positivt i och för sig men väldigt, väldigt mycket. En vråltrött 12-åring som fått för sig att han var flygrädd och bara malde på om det medan han blev blekare och blekare. En sambo som är flygrädd på riktigt och är tvungen att ta några stänkare för att lugna sig. Som kanske alla vet har stänkare vid femsnåret på morgonen vissa oönskade effekter. De kan göra vem som helst både larvig, döv och omständlig. Hade det varit en tävling hade han fått full pott och vunnit stort.
Handling:
Väl på planet hade jag den ständigt pratande Krusidullan på ena sidan och på andra sidan en man som sovit i en askkopp ända sedan de släppte ut honom. Antagligen hade han stoppat i sig en hel del mindre nyttiga ämnen under sin karriär för hans spasmer var inte att leka med. De sparkar och armbågar jag fick motta i flera timmars tid motsvarar minst tre och ett halvt års stockholmsköer i mellandagsrearusningen. Flera gånger var jag tvungen att väcka honom när han sparkade på min väska. Under MIN stol. Och det här med att säga till sina telningar att de MÅSTE gå på toa INNAN maten kommer, det är löjligt. Barn blir alltid kissnödiga när alla på raden just fått sin mat. Det är någon sorts naturregel.
Framför mig hade jag Kloker och sambon. Väl i luften insåg Kloker att han inte alls är flygrädd (vilket mamma visste eftersom mammor vet allt) och kom förstås på att han hade MASSOR att ta igen. I pratform. Sambon var ju döv av stänkarna och hörde absolut inget av vad besättningen sa, frågade mig, som svarade typ: dricka ingår inte till maten, och kände sig tvungen att fråga flygvärdinnorna. Om allt. Varvid hans sambo suckade och insåg att både sympati- och överseendekontona var svårt dränerade och fick kämpa för att komma upp till åtminstone lägstanivå igen.
Jag behöver inte berätta om barnen bakom som masserade min rygg på ett mindre skönt sätt hela resan. De var en bagatell i sammanhanget.
Resultat:
Väl utsläppta ur flygplanet hittade vi vår buss. Och glad i hågen sa jag ja till att vi skulle sitta längst fram. Antagligen var jag rätt utmattad, cellen hade väl gått för att ta en välbehövlig vila. Men hur dum får man va?! Sitta längst fram i en buss på de oförskämt smala bergsvägarna?! Där inte ens den minsta buss har plats att vända?! Jaja, jag fick bekräftat att både svettkörtlar och pumpen fungerar som de ska.
Lämna ett svar