Men HUR har jag kunnat missa det?! Att det har kommit nya rön som säger att det är nyttigt med godis. Som godisgris av stora mått borde jag ha snappat det, men icke. Undrar hur länge jag har varit ovetande om detta revolutionerande, glädjande, euforiframkallande forskningsgenombrott?
Upprinnelsen till detta är påsken med tillbehör. Godis, alltså. Det är ett av livets måsten och det som gör att jag känner ett obändigt behov att skriva ett blogginlägg trots att min nya blogg är långt ifrån färdig. Här vill jag passa på att tacka alla er läsare som fortsatt att titta in på min gamla blogg, trots att den inte visat något nytt under solen, ni är underbara, lika underbara som en tokfärsk punchpralin.
Men om jag skulle ta och komma till saken då någon gång kanske. Jo, så här var det: Jag stod och argumenterade med mitt samvete framför godisdisken:
Det är ju gott. Men onyttigt. Fast det är ju påsk bara en gång per år. Och knoddarna förväntar sig godis i sina påskägg. Jag kanske skulle ta mera choklad. Bättre än gummigodis i alla fall. Är jag en bättre mamma då? Njäe, det beror väl på ur vems synvinkel man ser det. Osv osv.
Vid godisdisken står även två killar, en på runt åtta och en som firar sin första finne, och fyller en påse. Inte en liten påse.
– Det räcker nu, säger kraxrösten.
– Bara nåra såna också, säger den yngre och lägger bestämt en hel skopa gröna hårda saker i påsen.
Så där håller de på en stund alltmedan påsen hotar att spricka i sina limningar.
Så kommer en kvinna och frågar om de har valt något godis. Aha, tänker jag. Nu blir det bassning.
Pojkarna visar med gemensamma krafter upp sin påse (bra träning för armarna) och fjortisen svarar:
– Vi har tagit jättemycket!
– Ta mera! säger kvinnan.
Jag stelnar till mitt bland hallon-lakritsdöskallarna. Men sen förstår jag. Hon är förstås barnvakt, mormor, moster eller så som ska ställa sig in hos killarna.
– Men mamma, vi har ju redan tagit hur mycket som helst!
Där föll den teorin.
– Ja, men ta mera. Ta så att ni riktigt kan frossa ikväll!
Nu föll även min hand en våning och hamnade bland geléhallonen och kände sig vilsen. Vilse i situationen var dock inte åttaåringen som raskt frågade om de fick köpa glass också.
– Jaja, gör det, svarar mamman och familjen Socker-Chock gick mot glassdisken.
Kvar vid skumbananerna står jag. Förbryllad. Vad i hela friden var det som hände? Säkert inget skumt utan så enkelt som att godis måste ha blivit nyttigt. Att jag har kunnat missa de nya forskningsrönen är märkligt men inte helt otroligt. Fast jäkligt tråkigt – jag har ju gått miste om en massa godisätande.
Jepp. Så måste det vara. Jag fyller min godispåse med några skopor till. En skopa för mamma, en skopa för … Och så inser jag att min skörd från Lakritsfestivalen häromveckan inte alls var så stor som jag har inbillat mig.
Den var ju fjuttig.
Lämna ett svar