Jag gillar inte alla barn

Det är lite som att svära i kyrkan och vara hur icke PK som helst att säga det. Fy på mig kanske?

Att vissa barn är otrevliga, inte har några gränser, inte kan uppföra sig, käftar emot vuxna är ju inte deras fel. Det är föräldrarnas fel. Det vet alla.

Men faktum är att när en unge står och smetar snorkråkor på väggen hemma hos oss så tänker jag inte: ”Men lilla sötnos, vad gullig du är. Så tråkigt att dina föräldrar inte har lärt dig att man snyter sig i papper – inte dekorerar väggarna med snoret”. Barnet i fråga var cirka 9 år då, kan tilläggas. Snyta-i-papper-åldern var alltså nådd.

Den 4-åring som lärde mina barn när de var 2 respektive 4 år att det heter fitta, kuk, knulla och så vidare – inte tycker jag att det är en supermysig unge med fel föräldrar. Knappast min första tanke. Inte heller när han sa till Kloker att han ”spelar som en jävla kärring” när han var 5 år. Jag har liksom svårt att tycka det är en trevlig prick. Det faller sig mer naturligt att tycka att han är en skitunge.

När det diskuteras om kompisar ska stanna på middag, heter det inte ja tack. Utan: ”Vad blir det? Nähä, då äter jag hemma”. Och frågar man om de vill ha en glass uteblir lyckliga JA, TACK! med tindrande ögon. Istället kan man få höra: Vad finns det?
Att vänta med att börja äta tills alla har satt sig tycks vara en vana som är som dinosaurierna – dvs utdöd.

Jag har otaliga historier som denna. För att inte tala om vad somliga barn säger till lärarna. Herregud! Man blir ju chockad. ”Din jävla nazisthatare – du gillar väl bara judar!” är inte skäl nog att få lämna lektionen. För då kan det lilla livet rymma från skolan. Gullenutt då.

Det är absolut inte meningen att på något sätt hävda att Kloker och Krusidullan är perfekta, för så är det inte. Däremot ska man kanske tänka till. För det är ju så att vi och andra helst inte vill att våra barn ska umgås med vissa barn. Trots att det inte är deras fel att de är skitstövlar. Men faktum är att bristande gränser slår tillbaka på barnen.

Nej, jag gillar inte alla barn. Och så tror jag att de som säger att de gör det ljuger.

20130824_165315

Otäckt barn. På ytan.

HD: Lite föräldraansvar om jag får be
DN: Svensk uppfostran skapar snorungar

PS. Snart kommer jag att lotta ut böcker.

 

 

33 tankar kring ”Jag gillar inte alla barn

  1. Bosse Lidén

    Instämmer. Jag gillar inte heller alla barn. Blir sugen på att skriva flera inlägg om det men måste i så fall gallra. Dessutom finns det ett ord som heter tystnadsplikt. Tänka är däremot fritt än så länge. Gillade däremot ditt inlägg som får igång min hjärna.

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Du behöver väl inte skriva namn, adress och speciella kännetecken? 😉

      Tack! Fast jag tror inte att din hjärna behöver igångsättningshjälp. Den går väl på högvarv 24/7?

      Svara
  2. Marina

    Det är absolut helt ok och väldigt sunt att inte tycka om alla barn (även om man inte kanske alltid kan säga det högt!)

    Svara
  3. Gunnel

    Det är inget konstigt med att man inte gillar alla barn…man gillar ju inte alla vuxna. Visst fick man bita ihop många gånger på jobb när ett barn hävde ur sig saker som var helt oacceptabla. Man bör ju inte sjunka till samma låga nivå. Ju äldre barnet blir måste man få ställa krav…även om inte föräldrarna gör det.

    Svara
  4. Diana

    Åh vad jag håller med dig!!
    Idag verkar det väldigt inne med ”fri uppfostran”. Inte ska ett barn behöva höra ett nej. Och de ska vara i centrum hela tiden, inte vänta på sin tur att prata.. nej nej, det är fritt fram att avbryta. Och det är helt okej att pilla på allt hemma hos andra utan att fråga först.
    Morr morr

    Svara
  5. Freja

    Hahaha, jag ”uppfostrar” mina ungars kompisar. Högt och tydligt. I vårt hem gäller våra regler, antingen anpassar de sig eller så kan de gå! Sonen tycker det är lite pinsamt när det även gäller dem han skypar med… Hör jag dem uttrycka sig otrevligt så säger jag ifrån!

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Ja, det blir ju lite så. Frågan är hur mycket man ska göra det.

      Svara
  6. Helena

    Ibland har man ingen aning om hur ens barn beter sig borta. Eller i skolan för den delen. Det kan tydligen vara skillnad på hur de är hemma. Men såklart är det vårt ansvar att ta reda på det. Men det är ju trots allt bra om man kan både få hjälp och ge hjälp om man ser saker som inte är okej när man har besök av andra.
    Och ja det finns barn som har väldigt dåligt inflytande på andra barn, men desto lättare borde det vara att komma in på vad som är rätt och fel.. (Och jag håller med dig i vad du säger! )

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Du behöver inte oroa dig, det vet du väl?

      Det är inte alltid så lätt att säga till tycker jag. Det var enklare när de var mindre. Kruxet är väl att en del som vi inte tycker är okej, är okej i andra familjer.

      Svara
  7. anneli

    Såg precis ett utmärkt exempel på ett sånt barn på TV 4:s
    morgonprogram. ツ
    Behöver jag säga att här är en till som till fullo håller med dig?

    Svara
  8. anneli

    Ska Lotta lotta ut böcker? Hahahahahahaha, förlåt, jag VEEEET att jag är barnslig!
    Den utlottningen vill jag såklart vara med på, om jag nu får efter det där taskiga skämtet…
    Och du, renskavsgrytan var fantastiskt god!

    Svara
  9. susan

    Jag kan inte låta bli att uppfostra andras barn….Kanske hade jag gått för långt när lilla B kom hem från skolan med en hälsning från sin kompis att maten varit väldigt god senast hon var på besök hos oss:)))

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Det är skillnad på mindre och större barn. Om en tvååring smetar snorkråkor på väggen eller en nioåring. Helt olika saker. Tycker jag.

      Svara
  10. Veiken

    Jag har jobbat med andras barn i hela mitt liv (nästan) och har träffat massor föräldrar. Tyvärr har många förlorat greppet, medan andra är suveräna. Det svåra är att våga vara vuxen och att visa vad som gäller. Ge respekt och KRÄV respekt tillbaka! ……

    Svara
  11. camilla

    Amen!
    Håller med dig i allt du säger.
    Hoppas verkligen att mina barn sköter sig. Och vet du…det tror jag att dom gör 🙂
    Men som du säger…INGEN är perfekt.
    Kram!

    Svara
  12. camilla

    Glömde att säga: Hon har så rätt,min syster. Jag såg på ett program där en man var helt övertygad om att varje människa har ett hjärta som ska slå ett visst antal innan hjärtat lägger av.
    Han ställde aldrig en väckarklocka. Han sov då han var trött. Åt då han var hungrig…
    Ja, liiite så är det nog. DÅ mår kroppen bra 😉
    Kram!

    Svara
    1. Susanne P

      Hoppla, hoppla, syster! Säger du att jag har rätt!? Det är nog första gången men det kanske inte var meningen att jag skulle se detta… 😉

      Svara
  13. Villa Freja

    Jag gillar alla barn, men somliga mindre än andra även om jag gör allt i min makt för att behandla alla lika utefter individens behov. Men så läser jag också till lärare. Vi måste ha det förhållningssättet, för de barn som inte blir omtyckta av oss kanske inte får bli omtyckta av någon?!

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Bra att lärarna har det förhållningssättet – det är ju ett måste. Sen ska vi inte glömma att de bara är människor de också. Och förhoppningsvis bra skådisar ibland 😉

      Svara
  14. Tjejsnackaren

    Äntligen någon som tar bladet från munnen! Detta har retat gallfeber på mig i många år, och värre – gjort mig direkt rädd. Vart är vi på väg? Var ska det sluta?
    Många verkar totalt sakna den viktigaste föräldraegenskapen av alla, förutom förmåga att ge kärlek, nämligen ledarförmåga. Dessutom verkar de närmast rädda för att vara med sina barn. De ersätter närvaro och engagemang med aktiviteter och ständigt RESONERANDE långt över kidsens intellektuella nivå.
    Det resulterar i vilsna, krävande barn som ständigt testar gränserna och har mycket liten förmåga till empati.
    Barn behöver en fast hand och massor av kärlek, så enkelt – och ändå tydligen så svårt – är det.
    Låt stå!

    Svara
  15. Rantamor

    Oj nu var det längesen jag tittade in till dig, men nu har jag suttit och läst om stormen i rumpan och jag blev nästan skitnödig av att börja fundera på att man skulle sitta på en sådan toa.
    Säkert skulle det vara en sån där klösbräda till display och så skulle varken jag eller Rantafar klara av det…
    nej tacka vet jag den toalett vi har nu.
    Och en storvind i arslet får mig att tänka på Carola…och hon är ingen favorit här på Maskrosvägen.

    Och det där med barn och andras ungar…
    upplevde det i somras när vi hade främmande, snacka om shitkids….
    där fyra vuxna bara satt…
    och jag och Rantafar svettades…

    Tjingelingen från Rantamor.
    Klart jag vill vara med på en utlottning…

    Svara
  16. ergo sum

    Jag håller med! Och jag jobbar ju med barn.. Nåja, ungdomar. Men jag har svårt att tycka om ALLA barn. Precis som med andra i min närhet ”tycker jag inte om ” alla per automatik – det handlar om ömsesidig respekt. Och jag tycker det är snorviktigt (!) att lära mina egna söner hur man är när man socialiserar. Att säga ”tack”, hälsa ordentligt och så vidare.. Men det är jag det.

    Kram

    Svara
  17. Karin

    Det som är skönt i sammanhanget är att man inte behöver eller måste tycka om alla barn. De är små människor med sina attityder som de troligen bär med sig resten av livet. Att deras föräldrar är deras förebilder säger förstås att den ”felande” länken ligger hos dem, men man får inte heller glömma att varje barn också har sitt eget bagage med sig.
    När jag jobbade med barn fanns det en flicka som jag inte för allt i världen kunde tycka om. Det gick bara inte, otroligt nog, barnkär som jag i grunden är, men där satte det stopp. Hon var helt enkelt en liten djävul (så var det sagt). Men jag fick förstås ett tips av min handledare när jag beklagade mig över min oförmåga att tycka om henne. Hon sade bara att intressera dig för henne så ska du få se vad som händer…och jag skred till handling, bemödade mig om att se henne, att intressera mig för henne och så skedde faktiskt undret. Hon öppnade sig på ett helt annat sätt än tidigare efter ett tag och så småningom hade hon fått förtroende för mig och så småningom jag också för henne. Ofta är det en bekräftelse ungarna söker när de smetar kråkor på väggarna osv….
    Intressant tema i inlägget, ett outtömligt förstås.
    Kram
    Karin

    Svara

Lämna ett svar till Ama de casa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.