För många, många år sen läste jag italienska. Jag har alltid tyckt att det är ett så vackert, livligt språk. Och så är det så bra att bli arg på – att bli arg på italienska slår alla gånger en svensk behärskad arghet som i bästa fall visar sig med en snipmun.
På kursen fick vi lära oss sådana bra saker att kunna säga på ett främmande språk. Jag kommer ihåg ”pennan är gul” och ”porten är stängd”, mycket matnyttigt att kunna. Till slut blev det lite förvirrat med läraren som inte pratade någon vidare svenska så jag gav upp. Det var efter en särdeles vimsig lektion som lät ungefär så här:
– Dett betider stäääng.
– Men det heter ju chiusa? sa en alert elev.
– Nonononono, dett hetter stäääng, dett här betider stäääng.
– Betyder inte chiusa stäng? (Envis rackare det där.)
– Sisisisisi, men det här betider stäääng.
Och så höll de på så där ett tag. Rätt tjatigt. Inte så klargörande.
Idag skulle jag fika med en italienska. Som inte pratar något annat språk, som jag pratar. Så det blev till att använda hela kroppen och några enstaka ord på italienska. Tyvärr fick jag aldrig anledning att säga att pennan är gul. Medan jag satt där och kände mig som Don Quijote när han slogs med väderkvarnarna så fick jag en present. En underbar bolognesisk (Visst tänker du på köttfärssås nu? Joho, erkänn bara!) kristallskål som jag blev jätteglad för.
Jag kände att jag ville vara lite tydligare när jag skulle tacka så jag slet fram paddan och knappade in mig på Google Translate och skrev raskt ”Vad snäll du är!”
Jag vet att det kan bli lite galet med översättningsrobotar men tänkte att hon borde förstå andemeningen i alla fall.
– Che tipo siete! utbrast jag med mitt allra bästa italienska uttal.
Reaktionen blev inte den förväntade, kan jag säga. Hon såg ledsen och förbryllad ut. Förvånad.
Inom mig svor jag över Google Translate, skyfflade bort paddan och sa mille grazie mille gånger.
Vad hade jag sagt? Antagligen att hon har fult hår eller luktar gammal grottlagrad ost eller något liknande, att döma av hennes ledsna ansikte.
Så fort vi skiljdes åt slängde jag mig över paddan. Beslutsamt skulle jag skåda den hemska sanningen i dess rödbrustna vitöga.
Jahaja. Har en känsla av att det inte blir några fler bolognesiska kristallskålar till mig.
Det blir inte några fler Google Translateanvändningar heller.
Lämna ett svar