Jag jobbar hemifrån. På gott och ont. Mest gott men det finns några onda sidor av det hela. Bland annat folk som tycker att jag kan göra en massa saker på dagarna – eftersom jag ändå är hemma. Underförstått: bara går omkring och dräller hela dagarna. Det kan handla om allt från att plocka svamp en dag till att åka och shoppa. Fel fel fel fel.
För en tid sedan stötte jag på en grannfru när jag var ute på lilla kissrundan med daghunden. Min plan att säga hej, växla tre ord, fråga en växtfråga eftersom hon är duktig på blommor och sånt (bara för att vara snäll) och sedan gå vidare föll pladask ner på trottoaren. Jag fick höra hela historien om hur det var att välja vårdhem till maken, vad alla i kommunen sa och inte sa. Sedan fick jag höra samma historia fast då gällde det mamman och en annan kommun. Och alla deras möten. Och vem som sa vad då. Och vad alla hette. Och massor med sådana spännande saker.
Tjugo minuter senare kissade hunden rakt på trottoaren, hon kunde inte hålla sig längre. Mina små försök med: Nej nu måste jag gå vidare hördes helt enkelt inte. Jaja, hon behöver prata av sig, tänkte jag, och kände hur håret plattades till av glorian. Till slut kom jag därifrån i alla fall, ömörad men helskinnad.
Några timmar senare hade jag precis gjort mig en eftermiddagsfika när det ringde på dörren. Jippie, det var granntanten… Snäll som hon är hade hon slagit upp växten i en bok, som hon kom för att visa. Självklart fick hon också en kopp kaffe. Och optimist som jag är tänkte jag att det skulle bli kaffe och fem minuter ogräsprat.
Kirskål. Ett numera ännu mer hatat ogräs.
FEL. En halvtimme senare hade vi pratat ogräs, alla grannar, landstället, hur det är att ta hand om det, vad sonen gör, vad sonen tycker om landet, vad hon tycker om hundar, vad sonen tycker om hundar, vad hundarna tycker om landet. Jag har hunnit tacka för hjälpen ungefär åtta gånger och rest mig lika många. Och satt mig igen. Något mattare och mer stressad för varje gång. Men nu jäklar! Nu ställer jag mig upp och går beslutsamt mot hallen.
– Jaså, du jobbar hemifrån du?
– Ja, det är skönt, funkar bra. Nu skulle jag bara ta en snabb kaffe, sen måste jag ringa några samtal. Men det var jättesnällt av dig att visa hur kirskål ser ut.
– Gott kaffe det här! Men vilken konstig kaffemaskin.
– Ja, visst är det gott! Jag fick maskinen när jag fyllde år. Men nu måste jag …
– Jag dricker bara vanligt kaffe.
– Jo, det blir ju så, rutiner liksom. Oj, är klockan så mycket! Då ska jag ta och …
– Vi har inte heller renoverat köket. Ingen idé säger dom om man ska sälja snart.
– Jaså, säger du det? säger jag går mot hallen. Halleluja – hon följer efter!
– Jaha, har ni sånt här golv? Hon stannar och börjar se sig om i vardagsrummet och arbetsrummet. Sen följer en lång historia om deras golv. Som jag lyssnar väldigt intresserat till.
– Nu måste jag faktiskt ringa några samtal innan …
– Vår den här väggen börjar här! avbryter hon. Sen får jag höra om deras bibliotek, färg på väggarna och bla bla bla.
Jag drar mig mot hallen igen, ivrigt och tydligt tittande på klockan. Yeah! Vi är snart framme vid dörren! Det tar sig.
– Kul att du tittade in men hoppsan vad klockan …
– Spegel!
– Va?! Något rubbad i min nya beslutsamma fattning stirrar jag på henne.
– Ja, vi hade ju ingenstans att hänga spegeln. Så vi fick bygga en vägg här. Glatt skuttar hon ut i vardagsrummet och börjar visa med hela kroppen var de har vägg.
Med darrande ben lutar jag mig mot vår spegellösa hallvägg och resignerar. Hon fintade mig! Bara låtsades gå mot dörren, satans kärring.
Jag hann inte ringa mina samtal. Fortfarande funderar jag på hur man faktiskt gör sig av med pratsjuka kärringar på ett snällt sätt. Tips mottages tacksamt. Kärringjäveln går snart i pension.
Lämna ett svar