Stiftelsen Trygga barnen och Ersta Vändpunkten bjöd in till dramatiseringen av Susanna Alakoskis bok ”Håpas du trifs bra i fengelset” på Teater Brunnsgatan Fyra. Och jag gick gladeligen eftersom jag var nyfiken på den omtalade boken.
Den enda skådespelaren på scenen, Nanny Nilsson, gjorde starkt intryck när hon gestaltade systern till en missbrukare. Scenen var som en madrasserad cell med endast en domarstege, ett brevinkast och en dammsugare. Ibland pratade hon med sitt medberoende, ibland med sin bror. De symboliska handlingarna var mycket uttrycksfulla och det var svårt att inte bli berörd.
Foto: Annelie Esséus, esseus.se
Efter pjäsen var det paneldebatt under ledning av Ann Söderlund. Deltagarna var Olivia Trygg (Trygga Barnen), Bo Blåvarg (Ersta Vändpunkten), Sanna Lundell, Maria Larsson (Barn- och äldreminister) och Fredrik Malmberg (Barnombudsman).
Debatten gick hög och många frågor gick förstås till Maria Larsson. Vad görs för att hjälpa och underlätta för barn och anhöriga till missbrukare? De sedvanliga politikersvaren accepterades inte och fick genast konkreta motfrågor av typen ”Hur mycket?” och ”När då?”. Många i publiken hade en historia liknande Leenas i pjäsen och delade med sig av hårresande berättelser.
Som åhörare utan erfarenhet av att vara anhörig till någon med beroendeproblematik, blev jag lätt chockad av många fakta som kom fram. Att sekretesslagen kan ställa till problem, det visste jag, men inte att exempelvis barn till en häktad inte har rätt att få reda på vad som hänt sin pappa/mamma. Att socialnämnden rekommenderar folk att inte anmäla barn som far illa om anmälaren inte kan vara anonym. Att det numera är lagstadgat att lärare och skolpersonal har anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa. För att nämna något.
Det blev en kväll som lämnade många funderingar om vårt ”välfärdssamhälle”.
Teater Moped, som står för pjäsen, planerar att spela för skolor och arbetar med att ta fram ett lärarmaterial. Bra!
Om jag tycker du ska se den? Ja! Och inte bara för att det är en bra teater utan även för att det är en annorlunda upplevelse att se en pjäs på Teater Brunnsgatan Fyra.
Här finns DN:s recension av pjäsen.
En för mig nästan okänd värld, och det är jag allt bra tacksam för! Min farfar var alkoholist och jag ser fortfarande hur det påverkat min pappa fast pappa nu är 88 år och farfar dog för 38 år sedan…
Tack för uppmuntrande ord, det värmde! 😉 Har höga tankar om dig också! 🙂
Och tack för senast!
Låter som en intressant helhet: att först se en gestaltning som berör och sedan ha debatt. Det är säkert lättare att fokusera på det viktiga, samtidigt som det kanske också är lättare att diskutera det svåra.
Hade gärna varit med på detta.
kramar
Ann-Mari
PS när jag kollade upp länken om konstnären i ditt förra inlägg blev jag så arg att jag nästan grät. Hur kan detta vara tillåtet?
Åhhhh, vad jag hade velat se det!!!!! Jag har läst allt av Alakoski och tyckte mycket om denna bok. Vad bra, fantastiskt bra, att man höll en debatt om det efteråt – för saker och ting ÄR precis så hårresande galna och tokiga som man säkert fick intrycket av…
Hoppas du mår bra! Kram
Låter onekligen sevärt, och vad bra med en debatt efteråt!
Väldigt viktigt ämne, finns så många barn som far illa. Ja, anmälningsplikt har vi, och har haft länge, vi som jobbar med barn.
Genom mitt jobb träffar jag både missbrukare och deras barn, skulle vara intressant att se föreställningen.
ha de Fia
Jag har arbetat inom förskolevärlden i många år och det är ganska många år sedan det blev lagstadgat för oss att anmäla vid misstanke om barn som far illa. Viktigt är att veta att enskild person inte anmäler, utan rektor eller förskolechef har det uppdraget.
Tråkigt nog tas inte alltid anmälningarna på allvar, utan blir liggande i någon låda. Feghet?
Det är mycket här i världen som är märkligt och krångligt och där barnen kommer i kläm. Det de får är lite luftpastejer från politiskt håll.