I DN i fredags kunde vi läsa om hur omöjligt det är att komma upp i de av telebolagen utlovade 4G-hastigheterna med mobilen. Samma sak gäller för bredbandshastigheter för datorn.
Varför ska man man vara nöjd med mindre än vad som utlovas när det gäller just bredbandshastigheter? Varför ska de ha en gräddfil?
Om jag köper en liter mjölk är jag inte nöjd med två deciliter.
Om jag köper en tågbiljett till Malmö är jag inte nöjd med att bara komma till Skövde.
Om jag köper en bil som ska gå i 100 km/timmen är jag inte nöjd om den bara kommer upp i 40 i brant nerförsbacke i medvind av orkanstyrka.
Ja, du fattar tanken.
I vintras hoppade jag på ett erbjudande från Bredbandsbolaget om att få 4G-hastighet, dvs upp till 80 mbit/sekund, i ett mobilt bredband. Något luttrad frågade jag flera gånger om det faktiskt funkar där jag bor. Svaret blev: Oh ja, det är alldeles illgrönt på täckningskartan där du bor, där är det absolut bästa hastigheten.
Det illgröna visade sig vara mera åt mörkrött till. Verkligheten var en hastighet sämre än med min gamla trådlösa router, en bra dag kom den upp i 15 mbit/sekund.
Många gånger pratade jag med kundservice, där alla sa olika. Ändra inställningarna. Stäng av brandväggen. Du har inte 4G. Du har 4G. Osv osv osv.
Jag skulle flytta på mig så jag satt närmare fönstret – jag sitter bredvid ett fönster som vetter mot masten. Och huset är byggt av trä, jag bor inte i en betongbunker.
Jag skulle gå runt här hemma och mäta hastigheten i olika rum. Och vad skulle det ha hjälpt om jag hade bra mottagning i badrummet? Skulle de tycka att jag kan sitta där och jobba? Det var tal om att montera en antenn på taket. Nej nej nej, sa jag, det sa inte säljaren något om.
Jag skulle ut i området och promenera med datorn för att se om det var bättre någon annanstans, vilket jag vägrade. Skulle jag i så fall stå mitt i gatan och jobba? Eller sitta under busken i dungen? Det skulle se lite konstigt ut, även för att vara jag.
Jag måste installera det mobila bredbandet på en annan dator för att kolla om det var själva modemet det var fel på. Och om man bara har en dator är man skyldig att fixa fram en annan för att prova. Va?! Jag föreslog att de skulle felsöka sin egen utrustning – men icke.
Jag måste kontrollmäta hastigheten och skicka in tre resultat, från olika dagar, olika tidpunkter, innan avtalet kunde sägas upp. Det gjorde jag (efter visst argumenterande). Då fick jag höra att de mätningar som ”någon” på kundservice sagt till mig att göra inte duger, jag måste kontrollmäta med ett speciellt program som de skulle mejla till mig. Tre olika datum, tre olika tidpunkter på varje. Varje gång var det ett antal inställningar som skulle göras, dokument skapas, sparas och mejlas in.
Suck och stön. Det tog ju en hel del tid, kan man lugnt säga.
Efter flera veckor återkom så Bredbandsbolaget till mig. Eller rättare sagt, de skickade ett sms och bad mig återkomma. Då fick jag höra att den hastighet som mitt mobila bredband kom upp i – runt 15-20 mbit/sekund (måste varit medvind om den kom upp i 20 någon mätning) – var det normala för 4G och att jag därför inte kunde reklamera bredbandet.
FLOPP!
Alltså: De säljer in bredbandet med utlovade 80 mbit/sekund och sen när man klagar påstår de att 15-20 mbit är helt okej. Det är INTE okej enligt mig. Jag är inte så dum att jag tror att hastigheten ska ligga på 80 konstant, men någon gång kunde det ju vara kul. Eller åtminstone 40.
Det tog nästan ett halvår. Men jag kan vara envis. Väldigt envis.
Nu är modemet tillbakaskickat, pengarna tillbaka. Det har tagit mig många timmar. Men lika lite som jag skulle nöja mig med ett par shorts om jag har köpt ett par långbyxor, lika lite tänker jag nöja mig med ett modem som bara funkar på kvartsfart. Bredbandsbolagets gräddfil tänker inte jag hjälpa till att vispa ihop.
————————————————————————————
DN: Omöjligt nå superhastigheter med 4G
Lämna ett svar