Vid den här tiden igår satt jag och skrev. Äntligen hade det lossnat och både flodhästar, bistånd, lokalinfo och bergsgorillor fick en vettig plats i reportaget. Jag var i ett flow. Härligt.
Men inte ens det ljuvligaste flow kan undertrycka vissa fysiska behov – kort sagt började jag bli kissnödig. Slängde en blick på klockan på bildskärmen som visade 10.47. Oj vad tiden går fort ibland, nyss var den ju 9.30, tänkte jag.
10.47! Tittade en gång till och flög upp ur stolen. Om tretton minuter skulle jag vara två mil hemifrån och plocka upp en kompis för att åka och äta lunch. Kastade mig upp, ringde Annelie (som givetvis redan var framme), in på toa (jag har alltid fascinerats över alla på film som bara tar sin jacka och drar. Jag måste alltid fixa lite och gå på toa först. Är jag annorlunda på något vis?), kvävde ett mindre skri när jag såg spegelbilden, jag hade ju inte gjort mig i ordning, på med kopplet på hunden, ut till bilen, vad in i alla glödheta – skuffen är full med skräp! – ut med eländet på uppfarten, in med hunden och iväg. Och självklart är alla övningskörare ute och kör. Långsamt. Framför mig. Förstås.
Man kan ju tappa huvudet för mindre.
Eller så hade jag redan gjort det.
Lämna ett svar