… står en författarwannabee. En uppblåst, skrytande typ som måste tala om för alla hur bra han/hon är och hur många fina ord han/hon kan sätta ihop.
Ofta när jag läser litteraturrecensionerna i våra stora dagstidningar blir jag förbannad. De innehåller mera krystade meningar än vad som ryms under en svår förlossning. Om jag orkar läsa hela, och det är inte ofta, så blir jag inte ett dugg klokare angående boken, däremot framstår recensentens bittra Ranelidego kristallklart.
Senast läste jag, eller försökte läsa, en recension av Jonas Karlssons noveller ”Spelreglerna” skriven av Magnus Eriksson. Eriksson skriver bland annat att boken saknar ”textuell radikalitet”. Ähum, säger jag då. Han fortsätter med: ”Texten har inte burit fram, eller speglat, erfarenhetsbrottet på samma omvälvande sätt som i Julio Cortázars noveller eller hos Kafka”. Okej, då vet vi att han har läst både Cortázar och Kafka. Kul för honom.
Sedan säger han att ”där Cortázar underminerar läsarens textbegrepp nöjer sig Karlsson med att tematisera osäkerheten”. Jaha? Och vad menar han med ”meningsfull intertextualitet”? Han avslutar det hela med orden: ”Men språnget från tematiskt erfarenhetsbrott till textuellt saknas”.
Sådana här recension ger mig gikt och knottror och får mig att undra över vad syftet med att recensera en bok verkligen är. Förutom att framhäva sig själv och sina kunskaper.
—————————————————————————————-
(Innan du protesterar – det är klart att inte alla recensenter är så, men många).
Lämna ett svar