Dimman ligger som ett mjölkigt täcke över åkrarna, ett rådjur ger skall någonstans. Det låter illavarslande. Ingenting rör sig. Det är som om natten håller andan och väntar på något.
Det var nog bara träet som knakade, tänker jag och försöker andas lugnt. Kloker snusar i tältsängen under sitt Star Warspåslakan ett par meter bort, Krusidullan ligger ihopkrupen intill mig i familjesängen, tummen har halkat ur munnen. Sambon snarkar i överslafen.
Jag lägger ifrån mig boken och släcker läslampan. Först är mörkret tjockt, sedan tunnas det ur och några detaljer i stugan går att urskilja. Vid sidan om de gamla mörkblå rullgardinerna tränger julinattens gråbleka ljus in.
Om en galning slår sig in nu är det ingen som kommer att höra oss. Vad var det? Hjärtat dunkar. Visst låste jag dörren? Jo, det gjorde jag, men den dörren, det låset är en chimär. Sitter myggfönstret i från utsidan?
Steg.
Nej, sluta nu. Blunda och sov.
Jag kan skydda dottern men omöjligtvis hinna skydda även sonen. Sluta nu. Inget kommer att hända. Tankarna går inte att stoppa.
Jag lovar mig själv: Aldrig mer. Aldrig mer. För mycket blod, för mycket våld, för mycket skrämmande.
Du som har läst Hypnotisören vet vad jag menar. Inget för den med livlig fantasi som är ute på landet.
Lämna ett svar