För några år sedan hyrde vi ett sommarstuga i Sörmland. Vi kom dit, solen lyste, gräset var frodigt grönt, bakom det gamla fina huset med punschveranda gick en stig genom högt gräs som vajade stilla, ner till en egen brygga. Ett litet paradis helt enkelt.
Värdinnan möter oss och rynkar bekymrat pannan åt våra sommarklädda barn, då två och fyra år.
– Ni har väl gummistövlar med er? Vi har nämligen ormår i år. Men lär barnen att stampa ordentligt i gräset när de går ut, då brukar de ringla iväg.
Och jo då, det var fullt med huggorm där.
Och jo då, det förtog en del av tjusningen med den semestern.
Jag brukar kalla mig djurvän, men djur utan ben har aldrig tillhört mina favoriter. Inte som Britt som önskade sig 50 000 ormar till sommarstugan, men hon har ändrat sig nu.
Därför är det desto mer förvånande att vi har skaffat en orm nu. I det småmysiga teveprogrammet ”Trädgårdsfredag” berättade de att pinnar som målats som ormar utlagda i trädgårdslanden håller skadedjur borta. Alltså inhandlades genast en orm som nu bor mellan jordgubbsplantorna.
Häromkvällen när Kloker och Krusidullan plockade jordgubbar säger Kloker:
– Vad riktig den ser ut, ormen.
Varvid Krusidullan, som suttit på huk bredvid den en bra stund, hoppar högt.
– Hjälp! Jag såg den inte, hojtar hon till och fortsätter sedan plocka gubbar.
Om ormen klarar av att skrämma bort att alla fåglar och mördarsniglar som kalasar på jordgubbarna, det får vi se. Men faktum är att inte en enda groda har visat sig sedan ormen flyttade hit. Och det har inte jag något emot, för de brukar skrämma livet ut mig.
Nästa fråga är om Krusidullan ska få vistas i naturen överhuvudtaget mer än när det är tjugo minusgrader. Tveksamt.
Lämna ett svar