Jag sitter på gården som är en bar på Story Hotel. Gästerna är många, stolarna färre, parasollet enormt. Sorlet är högt, vinet är svalt, tankarna svävar skönt. Så, något uppklätt motsägelse-fullt närmar sig, på jakt efter en ledig sittplats. Den motsägelsefulla är ständigt leende, kanske inte hela tiden tack vare en enorm glädje utan snarare på grund av brist på hud. För så blir det när ansiktslyften är för många.
Kjolen är för kort, håret är för långt, sminket är för tjockt, klackarna för höga, sällskapet för gammalt. Kort sagt en 70+ östermalmstant som vill se ut som en liten flicka. En rik liten flicka.
Mitt dilemma: Hur vill denna flicktant bli bemött? Ska jag spela med och låtsas att hon ser ut som sina drömmars tjugoåring vilket betyder att jag behåller min stol. Eller ska jag vara artig och erbjuda min stol så att hon slipper vaja i sina klackar längre än nödvändigt. Men om jag gör det avslöjar jag ju att hon inte har lyckats i sin jakt på ungdomen.
Efter en stunds funderande spelar jag med. Om tanten vill vara en ungdom kan hon gott stå. Mitt vin är fortfarande svalt och Evert Taubes visor ackompanjeras av vindens stilla slag i parasollet.
Lämna ett svar