Jag har några favoritförfattare och Reginald Hill är en av dem. När det kommer en ny bok av honom köper jag den och sparar den till något speciellt tillfälle, jag vill liksom inte ”slösa” med den. För ett par veckor sen kände jag verkligen för något riktigt bra och såg fram emot några sköna lässtunder i 588 sidor signerade Hill: den burduse och ofine Dalziel tillsammans med den lärde kollegan Pascoe, en sinnrik historia, originella men trovärdiga karak-tärer och ett språk så medryckande och flytande – härligt, tänkte jag.
I ”Döden löser alla problem” är Andy Dalziel skadad och åker till ett konvalescenthem i Sandytown för att vila upp sig. En ung kvinnlig psykologistudent hamnar på ett annorlunda sätt hos den udda familj som vill göra hela orten Sandytown till något speciellt inom alternativa läkekonster. Ortens grande dame blir mördad och så är allt i full gång på sedvanligt Hillvis.
Vi får följa hela historien ur flera perspektiv. Ett av dem är Charlottes, den blivande psykologen, som mejlar allt som händer till sin syster. Här fastnar jag. Charlottes långa mejl innehåller väldigt mycket dialog som är uppställt på ”rätt” sätt, det vill säga med tankstreck när någon pratar.
– hon skriver alltså så här, sa Andy. Varje ”första pratminusmening” börjar med liten bokstav, alla andra meningar med stor bokstav.
Det stör mig. Vem skriver så? För övrigt är språket bra, det ska ju föreställa en högutbildad persons språk.
Det är väldigt många personer inblandade och de olika släktskapen förvirrar. Men jag ska erkänna att jag oftast har läst sent sent när jag många gånger har varit trött. Men det brukar å andra sidan inte vara något problem för mig.
När jag har läst en tjock bok brukar jag ofta känna saknad när den är slut. Det gjorde jag inte den här gången. Och det tycker jag är tråkigt.
—————————————————————————————-
Efter flytten av Metrobloggen är alla prenumeranter på Bloglovin borta. Vill du prenumerera måste du tyvärr anmäla dig igen.
Lämna ett svar