Det vet jag ju, det vet väl alla. Men ibland svarar jag ja till saker för att jag tror att jag vet vad det handlar om, tillräckligt väl i alla fall. Det är inte alla gånger det blir så bra.
För några veckor sen kom det en förfrågan via mejl:
”Den 7 maj 2011 är det kulturdag i Strängnäs. Ett antal författare skall presentera sina böcker och jag har fått frågan om medverkan av dem som medverkat i Debut i död. Det gäller således en liten stund på eftermiddagen lördagen den 7 maj 2011 i Strängnäs.”
Ja men, sånt är ju alltid kul, tänker jag och kommer ihåg hur det var på lanseringen i höstas när vi, några av medförfattarna, presenterade oss själva lite kort och sedan läste några sidor var ur våra noveller. Och så tänker jag att det blir ungefär samma här och svarar raskt ja ungefär tre sekunder efter att jag öppnat mejlet. Effektivitet är mitt mellannamn!
Igår ramlade det in ett nytt mejl om samma sak:
”Du får tiden 14.40-15.00 på Bokias litteraturscen lördag 7 maj på Kultur 11.
Är det ok?”
Den där ”lilla stunden” har alltså vuxit till tjugo minuter. Det är en väldigt lång liten stund det.
Jag har inget emot att prata inför en massa folk, det är inte det. Inte att det är en ganska lång stund heller. Men en lång stund om bara mig – det är nu det kör ihop sig. För trots att en av mina kompisar höll på att garva ihjäl sig när jag sa att jag är en försynt person, så har jag svårt att prata om mig själv i såna sammanhang. Det vore ju skillnad om jag har lyckats ge ut en massa böcker.
Jag kanske ska läsa någon krönika? Eller något ur ett av mina bokprojekt? Håhåjaja.
En dag kanske jag lär mig att kolla först och inte vara så impulsiv. Men å andra sidan jag tror att livet blir lite tråkigare då.
Lämna ett svar