Eftersom jag har barn i barnprogramsåldern händer det att jag tittar på ett och annat barnprogram, mest bara för att försäkra mig om att knoddarna fortfarande förstår att det inte är ”på riktigt”. Fast jag försöker faktiskt undvika det så mycket som möjligt. Det har sådana otrevliga biverkningar.
De utländska kanalerna visar program som mest består av PANG, KRASCH, BOM, smällande saker, låtande saker, flygande saker, käftsmällar till höger och vänster och genomgående hysteriska röster spelade lite för snabbt.
När det gäller de svenska kanalerna är det programledarna som står för allt det där som jag skrev ovan. Plus att de måste ha konstiga kläder. Det verkar som om man för att roa svenska barn ska likna en överspeedad duracellkanin som skrikpratar och viftar medan han/hon springer runt som en galning med ögon som ser ut att hoppa ut vilken sekund som helst. Jag lovar, hade spektaklet försiggått på offentlig plats hade han/hon antingen blivit omhändertagen av vitklädda i en tröja med väldigt långa ärmar eller åkt fast för förargelseväckande beteende.
Men i barnprogram är sånt beteende mer eller mindre standard. Det kan tyckas lite märkligt. Vad är det de vill säga till barnen? ”Akta dig för att bli vuxen – då kan man bli som farbrorn där som måste springa medan han skriker!”
Alltså tycker jag att det är befogat att fråga hur stor amfetamin-budget SVT har eftersom programledarna måste vara proppfulla med uppåttjack för att ens orka bete sig så där en längre stund. Och nu kommer jag att tänka på tevelicensen – att jag är med och betalar för det hela.
Beppes godnattstund, jag saknar dig!
Lämna ett svar