Det kom ett mejl med information från barnens skola.
Jag läste det. Och så en gång till. Och en tredje gång för säkerhets skull.
Men nej. Inte heller denna gång förstod jag vad de menade. Eller vad de ville ha sagt egentligen.
– Det har kommit info från skolan! hojtar jag till sambon.
– Jaha, vad är det om den här gången då?
– Vet inte.
Han läser mejlet. Länge. Till sist säger han:
– Jag skulle gissa att de menar si och så.
– Gissa?! utbrister jag. Någon liten irritation i rösten kan säkert spåras av de som känner mig, eftersom jag nu börjar tröttna på luddig information. Eller desinformera.
– Eller kanske de menar så här? funderar sambon vidare.
– Men varför skulle de det? frågar jag.
– Ja, det kan man ju undra.
När barnen började skolan trodde jag att jag drabbats av någon form av hjärncellsemigrering eftersom jag inte fattade så värst mycket av skolans information. Sen insåg jag att jag inte var ensam.
En snabb fråga vid hämtning i skolan avslöjar att informationen ville säga att om man lämnar barn si dags, gäller en sak, om man lämnar så dags gäller en annan. Busenkelt.
Varför skrev de inte så då?
.JPG)
Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Vad hände med ”Skriv som du talar!” som någon klok person har sagt?
Lämna ett svar