Något som Diana skrev häromdagen om vad barn kan tänkas säga, fick mig att tänka på vad Krusidullan sa till mig för någon vecka sen.
”Mamma, fast du har lugg är du snygg.”
”Ehh, tack? Vad menar du?” Här sprang tankarna från glädje till förvirring.
”Jo, fast du har lugg är du snygg.”
”Ehh…?” (Trög morsa.)
”Jo, du vet att jag tycker inte att det är så fint med lugg. Och du har lugg men du är snygg ändå.”
En komplimang från barnen är något som värmer så det glöder i hjärtat.
Men så kom jag att tänka på vad hon sa för en tid sen, när hon satt högt upp och var i jämnhöjd med mitt ansikte. Då tog hon ett fast grepp om hakan, den nedre, och frågade varför jag har två hakor.
Så det kanske jämnar ut sig.
Lämna ett svar