När jag var liten kallades jag Solstrålen. Jag bara log hela tiden, gnällde aldrig, sa aldrig emot.
Jag kan bara konstatera att den tiden är förbi. Kanske jag överdoserade med leenden och gullighet då, jag vet inte.
Men jag vet att idag, när jag och barnen var på Nickis Äventyrslek, så blev jag sur. Apsur. Bland det första jag såg var en liten parvel med grönt snor under näsan och pingisbollsstora gula varklumpar i ögonen. Larmet går! Smittvarning!
Då försöker jag tänka lite positivt att eftersom han precis lärt sig gå så kommer han att hålla sig på lekplatsen och i bollhavet som är avsedda för små barn, och alltså inte smitta ner mina barn.
Inte då. För då tar parvelns mamma med honom i stora klätterställningen. Okej, ett varv på nedre planet då? Nähä. Alla tre våningarna ska klättras igenom för säkerhets skull. Två gånger också. Och lite badande i bollhavet också, självklart. Men så bra. Nu är allt nedsmittat. Bra jobbat!
.JPG)
Klätterställning med grönt snor och gult var; extra allt idag
Vid såna här tillfällen önskar jag att jag skulle vara en sån där snäll och rar person som ler och tänker: ”Stackars lille parvel. Så sjuk som han är behövde han nog få leka av sig lite. Så fint det är med de gula varbollarna i ögonen.”
.JPG)
Bollsmitta
Nu är jag inte sån. Det är snarare: ”Hur fan tänker hon då? Att det är okej att femtio barn riskerar att smittas bara hennes unge har kul?! Det är bergis hon som har parkerat så pissigt att hon tog upp tre platser också.” Att jag tänker så KAN ha att göra med att mina barn (jo: mina barn – hennes unge) precis har varit sjuka i två veckor.
Det är bara att inse att solstråletiden är förbi. Dessvärre tror jag inte att det är tillfälligt heller, så skylla på solförmörkelsen går inte.
Jag är helt enkelt en grinig typ. Med bacillskräck.
Lämna ett svar